I skuggan av Trakorien

Efter några timmars sömn i den illaluktande grottan väcktes sällskapet av den orolige Melobin som gång på gång förespråkade att man snarast möjligt skulle fly gruvan. Både han och Abenazer hade under sömnen återfått en bråkdel av sin synförmåga och kunde nu urskilja konturerna av sina vänner.  Hæjmir lyssnade inte alls till Melobins gnäll utan gjorde genast gällande att man skulle undersöka gruvans nedre nivå.

Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.

Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.

Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.

Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.

Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.

Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.

Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.

Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.

När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.

Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.

Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.

Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.

Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.

Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.

Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.

Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.

Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel  när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.

Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.

På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.

Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .

Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.

Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.

Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.

Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.

Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.