De trögtänkta slavfösarna
Dagarna gick och man hjälpte Hildur att reparera skadorna som den vandöde kungen åsamkat värdshuset. Hæjmir hade sedan natten då han blivit bestulen på svärdet Ebharing känt en viss hopplöshet och till skillnad från det ledarskap och den makt han tidigare utstrålat fanns nu bara kvar hans vanliga oro och försiktighet. De övriga såg inte ner på honom för detta utan var mest glada att han tillfrisknat från demonsvärdets förbannelse.
Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.
Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.
När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.
Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.
Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.
Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.
Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen. Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.
Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.
Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.
Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.
När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.
Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.
Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.
Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.
Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen. Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.
Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.
Kommentarer
Trackback
