Döds ände

På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.

Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.

Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?

”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.

Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.

Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.

Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.

Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.

Priorn vände blicken mot Malek Mangus och sade helt oväntat: ”Men ni är ju inte Malek Mangus” varpå en annan grönhudad shagulit strax dök upp genom en sidodörr. Abenazer gjorde ett hastigt utfall mot priorn och lyckades med ett obeväpnat stridskast slita staven hur händerna på honom. Han skulle precis backa undan när han till sin fasa märkte hur stavens klo rörde på sig. I panik kastade han ifrån sig staven på golvet varpå Melobin kastade sig ner för att plocka upp den. Priorn gjorde en gest och plötsligt märkte Melobin hur allting runt omkring honom rörde sig väldigt hastigt och i nästa sekund gav golvet under honom vika och han föll ner i mörkret. Abenazer har undertiden gjort sig redo att anfalla Priorn igen men backade istället ur rummet då hur denne hade upplösts i en grön slemmig pöl på golvet. Den kvarvarande shaguliten följde med ett otäckt lugn den flyende Abenazer i riktning mot den stora hallen.

Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.

”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.

Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.

Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.

Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.

Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.

Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.

I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.

Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom.  Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.

Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.

Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.

Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.

Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.

Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.

På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.

Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.

Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.

Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.

Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.

Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.

När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal  genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.

När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.

Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.


Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…

Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.

Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.

Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.

Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.

Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.

En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.

Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.

Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.

Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.

Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…

Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0