I mångudinnans våld

Det plötsliga mötet med Perrima hade tillfälligt gjort att den dåliga stämningen försvunnit i sällskapet, men efter hennes avsked återfann sig snart  det dåliga humöret. Nattens knappa sömn och kråkbromsarna oupphörliga surrande hade bjudit samtliga på långdragna mardrömmar vilket skapat irritation som fördjupades då man kunde konstatera att det fuktiga klimatet inte bara gjort utrustningen och kläderna våta och illaluktande utan också förstört den kvarvarande provianten. Ulvric beslöt sig för att gå på jakt men avråddes då man märkte hur den svårtända lägerelden gav mer rök än värme. Istället fann Radagast en rejäl ranson ätbara örter alldeles bortom lägret som han givmilt delade med sig av.

Efter att ha packat ihop lägret fortsatte båtfärden norrut genom det dimhöljda sumplandskapet. Våtmarkens vidriga sörja verkade vara utan slut och de döda trädskelettens skuggor spelade över de vilsna träskfararna. Färden bjöd dessvärre inte några kobbar eller öar på hela förmiddagen och hungern började sakta göra sig påmind. Plötsligt dök en större ö upp bortom dimslöjorna några hundratal meter framför båten. Försiktigt paddlade man sig fram till en rensad strand med en välskött brygga som på håll ledde upp mot en vackert utformad byggnad på en höjd. Två män insvepta i vackert broderade kaftaner kunde skymtas vid byggnadens ingång och när de iaktog den nyanlända båten så skyndade den ene in för att hämta en äldre herre, klädd i liknande utstyrsel och som snart kom gående mot bryggan. "Var hälsade, välsignade främlingar!" började mannen som snart hade presenterat sig som Xellimogga. Radagast svarade vänligt och presenterade sina medresenärer och hur man var på jakt efter den svårfunna örten Drovalia. Mannen log vänligt och menade att han tyvärr inte kände till den sökta örten men att han gärna bjöd gästerna på mat och dryck då han antog att de var hungriga. Radagast nickade tacksamt för inviten och snart följde man Xellimogga upp mot byggnaden som han förklarade var upprättad som en hyllning i gudinnan Luvenas ära. Radagast hade hört talas om Luvena, trakoriernas mångudinna, men kände i övrigt inte till något om hennes lömska följeslagare. Han fortsatte därför godtroget att berätta hur sällskapet kommit från Tricilve tillsammans med kmordadruiden Melobin från ishavsön Marjura. Xellimogga berättade i sin tur att Luvena-ordern kommit till träsket för att söka avskildheten till sina studier och hur de var mycket ovana vid besökare.


Snart trädde sällskapet in genom stenbyggnadens portar där man fann en vackert smyckad bönesal med färgade glasrutor på vita väggar och mörkfärgat stengolv. Vid den bortre väggen fanns en stor skulptur av gudinnan i relief. Vid sidorna om den fanns två trädörrar som vaktades av väpnare och lite längre fram stod ett altare med brinnande oljelampor och en skål. Vakten vid den vänstra dörren steg raskt åt sidan och öppnade för sällskapet som nu kom in i en sal där ett dukat stenbord innehöll en väldoftande måltid med tillhörande bägare och vinkanna. Vid bordets långsida stod en präst som på Xellimoggas vink hällde upp vinet i bägarna. Luvena prästen höjde sin bägare i en skål till den hemlighetsfulla månens gudinna och Radagast undrade mellan klunkarna om detta inte var för bra för att vara sant då han plötsligt såg hur Melobin föll ihop på golvet samtidigt som han själv kände hur han blev yr och slutligen förlorade medvetandet. Ulvric som vimmelkantig insåg att något var fel lyckades trots allt behålla fattningen och låtsades svimma likt sina vänner. Han hörde nu tempelfolkets uppspelta mummel och märkte hur han länsades på tillhörigheter innan han bars iväg och kedjades fast. När dörren gått igen och tystnaden lagt sig öppnade han försiktigt ögonen. I det dunkelt upplysta rummet såg han de sovande vännerna men också en pojke i sin egen ålder och ännu en muttrande man, vilka alla var fastkedjade. Pojken glodde irriterat på honom och frågade spydigt vilka de var. Ulvric förklarade händelseförloppet varpå pojken suckade och förklarade att han och hans medresenärer varit på nöjesresa men att båtarna kommit ifrån varandra i dimman. Då man slutligen anlänt till ön så hade de påstridiga prästerna envisats att bjuda in till sitt tempel vilket inte slutat alltför väl. Han tillade dock att han  minsann var Molte da Melse och att hans förmögna adelsfamilj lätt skulle betala lösensumma för att få honom fri. Ulvric ryckte till över efternamnet och frågade om han möjligtvis var släkt med prokurator Gottard da Melse i nyhamnen Arhem. Molte svarade lite förvånat att Gottard var hans fars eländige kusin men brydde sig inte tillräckligt för att närmare utveckla samtalet.

Ulvric tittade ner på sina kedjor och lyckades efter upprepade försök att lossa ena handen varpå han nådde ett skrin med nålar som stod på en närliggande hylla. Strax därpå hade Radagast och Melobin vaknat och med helig ilska insåg isdruiden att han inte bara förlorat sina vardagliga ägodelar men också Kmordas heliga amulett som gav honom kraft trots att vinterkölden trängts undan. Molte ryckte på axlarna och skulle just förklara hur otroligt lite han brydde sig om sina medfångar då dörren flög upp och en tempelvakt följd av en präst dök upp. Utan ett ord grep de tag i Moltes muttrande medresenär som skrikande släpades iväg från de övriga. Radagast gjorde sitt bästa för att överrösta och få svar på vart de skulle föra fången men fick bara ett ondskefullt grin till svar innan dörren åter slogs igen med en smäll.

För första gången verkade plötsligt Molte inse allvaret i situationen och ryckte nu hysteriskt i sina egna bojor. Efter att ha lyckats få loss ena handen så hittade han en lös sten i ett hörn och efter att ha bearbetat sina kvarvarande bojor var han tillslut fri. Han såg nedlåtande på sina medfångar men insåg att han troligtvis inte skulle kunna fly ensam, varpå han även hjälpte dem av med sina kroppsfängsel. Melobin fick några nålar av Ulvric och började genast bearbeta celldörrens lås. Dessvärre kunde han snart konstatera att nålarna var alltför klena och bröts av när han försökte dyrka upp låset. Han skulle just förklara läget då han hörde fotsteg i riktning mot dörren. Snabbt gav han tecken till de övriga som genast återgick till sina fängslade positioner. Undantaget var Molte som stod kvar och talade med Radagast när dörren flög upp. In kom prästen och vakten igen som genast slet tag i Molte och började släpa honom tillbaka till sina bojor. Adelsynglingen blev då hysterisk och klippte till prästen rätt över käken så att denne tappade greppet. I nästa sekund hade Melobin hoppat upp på vaktens rygg och lyckats dra kedjan runt halsen på honom. Radagast gjorde ett utfall med händerna för att bistå Melobin med en eldstråle. I sviterna av sömndrogen lyckades han dock inte med sin besvärjelse. Istället  svepte en onaturlig och illavarslande vind genom rummet som om själva verkligheten omkring dem spruckit. Vakten lyckades samtidigt ge Melobin en rejäl smäll med armbågen vilket fick isdruiden att dra kedjan hårdare runt motståndarens hals och slutligen få ner honom på det kalla stengolvet. Prästen vände för att fly ut ur rummet men stoppades av Molte som sänkte honom med en välriktad sten mot bakhuvudet.

Ulvric som under tumulten slumrat till tittade nu upp för att se Molte greppa vaktens svärd och rustning. Efter att Radagast läkt adelspojkens skador vände han sig till Ulvric och krävde att medfången skulle ta täten. Ulvric skakade oförstående på huvudet och menade att Molte fick gå först då han var beväpnad varpå adelspojken sparkade till Ulvric en sten och återupprepade befallningen. Melobin var mer försiktig och menade att han hellre ville invänta fler präster som gick att övermanna varpå Molte fnös åt honom och sade till de andra att man gott kunde lämna den fånige isdruiden åt sitt öde. En ilsken dispyt uppstod men slutligen enades man om att det bästa var att försöka fly. Ulvric fångade upp prästens nycklar och låste upp dörren. Genom dörrspringan såg han en tom T-formad korridor upplyst med oljelampor. Tvärsöver gången fanns två trädörrar och en bit längre bort i korridoren skymtades en trappsats som ledde uppåt. Försiktig smög han längs väggen bort mot trappan där han fann ännu en dubbeldörr vid trappans fot och ytterligare en trädörr bortom trappan.

Efter att ha smugit sig tillbaka och rapporterat till övriga gav sig samtliga iväg mot den första av dörrarna mitt emot fängelsehålan. Ulvric lade örat mot dörren och hörde ett frenetiskt skrivande från någon på insidan. Han tvekade och smög vidare till den andra dörren där inget hördes. Sakta öppnade han den olåsta dörren och kom in i ett sovrum med säng, skrivpulpet, garderob och en kista. Efter en försiktig genomletning fann man två kaftaner som Ulvric och Melobin drog på sig. Molte hittade undertiden en liten behållare med en grumlig vätska som han stoppade i fickan. Samtidigt hade Radagast smugit iväg till den tredje dörren och öppnat den försiktigt med nyckeln. På insidan stod ett större antal bäddar som alla innehöll sovande präster. Radagast drog efter andan och lyckades långsamt och ljudlöst stänga dörren igen. Han mötte upp de övriga som just kommit från det andra rummet och man bestämde sig för att ta sig uppför trappan. Ulvric som gick först hann uppfatta ett mekaniskt ljud och fångade i sista stund en nedfallande bronsklocka vars syfte förmodligen varit att larma templets invånare. Han pustade ut och ställde försiktigt ifrån sig klockan vid det nedersta trappsteget innan han långsamt smög vidare. Öppningen vid trappans topp visade sig vara blockerad av ett stenblock. Han konstaterade snabbt att blocket var omöjligt att rubba och återvände därefter till de övriga. Radagast blickade bort mot den kvarvarande dubbeldörren varpå Ulvric åter tog täten. Allt försent upptäckte han en dold gadd i dörrens handtag och föll medvetslös till marken av det kraftiga sömngiftet. Medan Melobin och Radagast bar tillbaka den slumrande Ulvric till fångcellen medan Molte argumenterade kallsinnigt för att lämna den onyttige slöfocken och själva försöka fly. Detta förslag mottogs dock inte väl från de övriga, trots att ynglingen flikar in en gulddoftande belöning i erbjudandet.

Efter att Ulvric till sist återfått medvetandet återvände man till dubbeldörren som nu öppnades mer försiktigt. Salen där bakom var ljus med trappa till höger som ledde till en större upphöjning. Här fanns en mängd statyer, alla föreställande mångudinnan men även ett altare med rökelseeldar och där Moltes olycklige tjänare nu låg uppskuren och död. Utan att ta någon större notis om den döde började Molte söka igenom väggarna efter dolda mekanismer. Radagast skakade på huvudet åt adelspojkens kallhjärtade beteende, men hjälpte ändå till att leta. Slutligen fann Molte ett vred i väggen som med ett svagt klickande ljud troligen skulle kunna haft effekt på det avspärrande stenblocket i trappan.



Melobin som på grund sina skador hållit sig lite i bakgrunden skulle just vända tillbaka till trappan då hans vältränade sinne observerade en skugga bakom den närmaste statyn. Isdruiden lyckades i sista stund göra en undanmanöver från den gömda Luvena-prästens angrepp men tappade kedjan på golvet. Prästen vrålade av ilska åt inkräktarna men även för att larma sina tempelbröder. Molte stod tillbaka från sitt anfall och tvekade medan Radagast och Ulvric kom springande till isdruidens räddning. Striden blev kort och snart låg den ondskefulle prästen ihjälslagen på golvet. Utan att förlora en sekund skyndade man nu tillbaka till korridoren med trappan där stor tumult rådde bland de nyvakna prästerna. Detta förbyttes strax till hatiska ordalag när de fick se de förrymda fångarna som kom utrusande från offersalen. Ulvric, Melobin, Radagast och Molte skyndade upp för trappan tätt följda av prästerna men lyckades hålla dem på avstånd genom att kasta en medburen oljelampa mot dem. Därpå lyckades man med gemensam kraftansträngning att skjuta stenblocket åt sidan och skyndade upp i den bönesal dit Xellimogga tidigare bjudit in sällskapet. Stenblocket visade sig vara det altare som stått mitt i rummet och som vilade på en hjulanordning. Tillsammans pressade man i sista sekund tillbaka det sidoskjutna altaret för att blockera för de förföljande prästerna och hörde låsmekanismen slå igen. Man såg sig hastigt runt och konstaterade att det hunnit bli natt men hann inte fundera ytterligare innan hastiga steg hördes från en av salens bakre trädörrarna. Utan att tveka rusade man fram till porten, som Ulvric lyckades öppna med nycklarna han tagit i fångcellen. Bakom sig hörde man varningsrop och hotelser från tempelväktarna vilket istället fick sällskapet att rusa fortare ut från templet och i riktning mot bryggan där båten ännu låg förtöjd.  Andfådda gjorde man loss båten och lyckades precis skjuta ut farkosten när templets efterföljande vaktstyrka nådde bryggan. Hungriga, skadade och fortfarande skakiga från sömngiftets rus såg man det förrädiska prästfolket på bryggan försvinna bort i den dimmiga natten. Melobin grät tyst över både sitt tillstånd och den förlorade amuletten, Ulvric kastade morrande ur sig löften om hämnd medan Molte mest beklagade sig i största allmänhet. Radagast stod dyster och stirrade ut i natten. Även om situationen kändes hopplös så kände han en påtaglig lycka över att flyktförsöket lyckats och att man trots allt undkommit med livet i behåll. Oron över att prästerna skulle fortsätta jakten på dem berörde honom inte märkvärt eftersom träskmarken var stor. Han kände däremot olust inför sitt magiska snedsteg nere i fångcellen. Vilka illasinnade krafter hade egentligen sprungit lös och hur skulle det påverka framtiden?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0