Etervarelsens hämnd
Ett flertal kvarter från templet med den svävande klippan satt den övriga gruppen samlad i kafrilernas fridfulla sjukstuga. Melobin hade liksom Radagast tidigare känt av den skapelsestörande magi som strömmade ut från Didras halssmycke. Efter en vänlig utfrågning berättade danserskan att amuletten var ett arvssmycke från Kargom och kallades själssnärjaren. Det ryktades att det kunde hålla en själ fången vilket för tillfället sades vara hennes farbror Belibak som konspirerat mot släkten och nu avtjänade sitt straff.
Hæjmir hade blivit otålig i väntan på Radagast och begav sig med Melobin och Ulvric i släptåg tillbaka mot tempelområdet. Just som man steg in genom tempelporten fick man se en anfådd vakt meddela sitt befäl att två tempelväktare hittats mördade i en närliggande gränd med stengrodor fastkrokade i underläppen. Befälet beordrade genast att området skulle stängas men sällskapet hann undan och fortsatte in på tempelgården. De fick snabbt syn på Radagast som var på väg i riktning mot den väldiga pyramiden längst bort på området. De skyndade snabbt över till honom och berättade vad de hört från befälet och att man var tvungna att handla i all hast nu när Rhabdoranas mördarsekt med största säkerhet fanns i närheten. Radagast nickade och berättade om etervarelsen som hölls fången med magi under klippan och hur ett sådant skapelsestörande tilltag måste hindras. Utan att direkt inse kafrilerprästens lösning på dilemmat följde de honom upp för trapporna till pyramidens topp där två vakter stod på vakt vid en dörr. Melobin försökte schasa bort dem genom att informera om morden som inträffat och att kapellet innanför skulle genomsökas i jakten på misstänka men vakterna vägrade trots det att släppa in honom. Melobin hotade då med att gå direkt till Gozcana da Skugre för att informera om deras ovilja vilket fick dem att tveka och till slut enas om att han ensam fick genomsöka kapellet. Radagast steg genast fram och protesterade vilket lustigt nog fick vakterna att ge efter och släppa in dem alla.
Det kala kapellet lystes upp av några brinnande väggfacklor som avslöjade den magiska silvertråd som höll Basenanji fången. Dolken Demens som suttit och tjurat sedan Radagast vägrat lyssna på hans varningar för lömskheten hos luftandar varnade kafrilerprästen ytterligare en gång för konsekvenserna av att frigöra varelsen, men Radagast viftade bort det hela med att skapelsens tjänare skulle befrias till varje pris. Han åkallade därpå fackelelden uppmärksamhet och vad själva lågan att bilda en skarp brännpunkt som han strax därpå slungade mot silvertråden som brast inom några ögonblick. Ett öronbedövande dån följdes av en kraftig jordbävning som kastade omkull samtliga i gruppen. Melobin bröt sin dolk i fallet och ett nedfallande stenblock bröt armen på Radagast.
När tumulten lagt sig blickade man ut över tempelgården och kunde där se hur den svävande klippan störtat rätt ner i tempelbyggnaden där sårade och döda låg utspridda kring den krossade byggnaden. Omtumlade tog man sig ner till tempelgården och sprang genast på Didra och Steinar som berättade att kafrilerstugan stod i lågor. Radagast tvekade men valde ändå att föra med sig gruppen upp på den fallna klippan i jakten på oraklet. Efter en intensiv klättring kunde man till sin förvåning finna en slokande trädgård och ett söndertrasat porslinskapell på klippans krön. I rasmassorna fann man en döende man vars kroppshydda var gigantisk och som med pipig röst hostade fram att hans namn var Nastigast. Melobin slet instinktivt åt sig Didras amulett och öppnade dess inre mot den döende som i ett ögonblick förändrade ansiktsuttryck från fridfull uppgivenhet till panikblandad förvåning. Den fete mannens själ hade bytt plats med Didras farbror som stunden därpå blev stilla.
Melobin mindes plötsligt att det orakel man sökt borde varit en klon av Shagul medan den fete helt saknade likheter med trollkarlen. Han rusade bort och rotade vidare i rasmassorna samtidigt som tre tempelpräster kom vandrande mot dem. Hæjmir gick för att möta dem men blev istället överrumplad när prästerna halade fram varsin sylvass månskära och gick till anfall. Den stridsvane Hæjmir lyckades med två snabba hugg avsluta de två första angriparna men den tredje skar upp ett djupt sår i ansiktet på honom. Han vrålade i fullständigt raseri och svingade åter sin svarta klinga men segnade ner när motståndaren oväntat lyckades driva in månskäran i sidan på honom.
Ulvric kom springande mot den fallne fadern och mördaren som nu kopplat samman månskära och stav till en stridslie. Kampen blev hård men med sin disciplinerade stridskunskap i bansikans lära låg den falske prästen snart uppsprättad på marken. Radagast rusade fram till Hæjmir som mumlade svagt. Kafrilerprästen koncentrerade sig i bön och lät heligt ljus strömma fram ur sin hand som genast läkte samman. Melobin hade undertiden funnit en liten krossad bur där en sammankrympt avbild av Shagul klämts ihjäl i samband med att klippan störtat till marken.
Stadsbor hade nu hunnit fram till det massakrerade tempelområdet varpå Melobin ställde sig bland dem och förkunnade hur deras skapelsestörande leverna drivit olycka över dem och vredgat gudarna så att klippan nu jämnat deras tempel med marken. Lynchstämningen infann sig relativt omgående varpå den uppretade folkmassan jagade isdruiden nerför stadens gränder. Vid ett tillfälle lyckades en stadsbo slita tag i honom men den mordtränade Melobin fann sig snabbt med en hastig manöver och vräkte förföljaren som hinder mot de övriga förföljarna varpå han snart kunde fly utom räckhåll. En stund senare möttes man i hamnkvarteret och snart gick diskussionerna heta kring om man skulle återvända till Manghalde i Sumbra eller fortsätta direkt mot Vumbra på Trinsmyra där Melobin menade att nästa orakel fanns gömt. Med tanke på mördarnas framfart beslöt man sig för att genast resa vidare då ingen tid fanns att förlora. Melobin stod på karavellens däck när skeppet sakta flöt ut från Skugers hamn. Vem var egentligen oraklet på klippan som man var tänkt att rädda? Hade Manghaldes döda klon varit målet och var isåfall allt redan förlorat? Hade Shagul redan vunnit?
Hæjmir hade blivit otålig i väntan på Radagast och begav sig med Melobin och Ulvric i släptåg tillbaka mot tempelområdet. Just som man steg in genom tempelporten fick man se en anfådd vakt meddela sitt befäl att två tempelväktare hittats mördade i en närliggande gränd med stengrodor fastkrokade i underläppen. Befälet beordrade genast att området skulle stängas men sällskapet hann undan och fortsatte in på tempelgården. De fick snabbt syn på Radagast som var på väg i riktning mot den väldiga pyramiden längst bort på området. De skyndade snabbt över till honom och berättade vad de hört från befälet och att man var tvungna att handla i all hast nu när Rhabdoranas mördarsekt med största säkerhet fanns i närheten. Radagast nickade och berättade om etervarelsen som hölls fången med magi under klippan och hur ett sådant skapelsestörande tilltag måste hindras. Utan att direkt inse kafrilerprästens lösning på dilemmat följde de honom upp för trapporna till pyramidens topp där två vakter stod på vakt vid en dörr. Melobin försökte schasa bort dem genom att informera om morden som inträffat och att kapellet innanför skulle genomsökas i jakten på misstänka men vakterna vägrade trots det att släppa in honom. Melobin hotade då med att gå direkt till Gozcana da Skugre för att informera om deras ovilja vilket fick dem att tveka och till slut enas om att han ensam fick genomsöka kapellet. Radagast steg genast fram och protesterade vilket lustigt nog fick vakterna att ge efter och släppa in dem alla.
Det kala kapellet lystes upp av några brinnande väggfacklor som avslöjade den magiska silvertråd som höll Basenanji fången. Dolken Demens som suttit och tjurat sedan Radagast vägrat lyssna på hans varningar för lömskheten hos luftandar varnade kafrilerprästen ytterligare en gång för konsekvenserna av att frigöra varelsen, men Radagast viftade bort det hela med att skapelsens tjänare skulle befrias till varje pris. Han åkallade därpå fackelelden uppmärksamhet och vad själva lågan att bilda en skarp brännpunkt som han strax därpå slungade mot silvertråden som brast inom några ögonblick. Ett öronbedövande dån följdes av en kraftig jordbävning som kastade omkull samtliga i gruppen. Melobin bröt sin dolk i fallet och ett nedfallande stenblock bröt armen på Radagast.
När tumulten lagt sig blickade man ut över tempelgården och kunde där se hur den svävande klippan störtat rätt ner i tempelbyggnaden där sårade och döda låg utspridda kring den krossade byggnaden. Omtumlade tog man sig ner till tempelgården och sprang genast på Didra och Steinar som berättade att kafrilerstugan stod i lågor. Radagast tvekade men valde ändå att föra med sig gruppen upp på den fallna klippan i jakten på oraklet. Efter en intensiv klättring kunde man till sin förvåning finna en slokande trädgård och ett söndertrasat porslinskapell på klippans krön. I rasmassorna fann man en döende man vars kroppshydda var gigantisk och som med pipig röst hostade fram att hans namn var Nastigast. Melobin slet instinktivt åt sig Didras amulett och öppnade dess inre mot den döende som i ett ögonblick förändrade ansiktsuttryck från fridfull uppgivenhet till panikblandad förvåning. Den fete mannens själ hade bytt plats med Didras farbror som stunden därpå blev stilla.
Melobin mindes plötsligt att det orakel man sökt borde varit en klon av Shagul medan den fete helt saknade likheter med trollkarlen. Han rusade bort och rotade vidare i rasmassorna samtidigt som tre tempelpräster kom vandrande mot dem. Hæjmir gick för att möta dem men blev istället överrumplad när prästerna halade fram varsin sylvass månskära och gick till anfall. Den stridsvane Hæjmir lyckades med två snabba hugg avsluta de två första angriparna men den tredje skar upp ett djupt sår i ansiktet på honom. Han vrålade i fullständigt raseri och svingade åter sin svarta klinga men segnade ner när motståndaren oväntat lyckades driva in månskäran i sidan på honom.
Ulvric kom springande mot den fallne fadern och mördaren som nu kopplat samman månskära och stav till en stridslie. Kampen blev hård men med sin disciplinerade stridskunskap i bansikans lära låg den falske prästen snart uppsprättad på marken. Radagast rusade fram till Hæjmir som mumlade svagt. Kafrilerprästen koncentrerade sig i bön och lät heligt ljus strömma fram ur sin hand som genast läkte samman. Melobin hade undertiden funnit en liten krossad bur där en sammankrympt avbild av Shagul klämts ihjäl i samband med att klippan störtat till marken.
Stadsbor hade nu hunnit fram till det massakrerade tempelområdet varpå Melobin ställde sig bland dem och förkunnade hur deras skapelsestörande leverna drivit olycka över dem och vredgat gudarna så att klippan nu jämnat deras tempel med marken. Lynchstämningen infann sig relativt omgående varpå den uppretade folkmassan jagade isdruiden nerför stadens gränder. Vid ett tillfälle lyckades en stadsbo slita tag i honom men den mordtränade Melobin fann sig snabbt med en hastig manöver och vräkte förföljaren som hinder mot de övriga förföljarna varpå han snart kunde fly utom räckhåll. En stund senare möttes man i hamnkvarteret och snart gick diskussionerna heta kring om man skulle återvända till Manghalde i Sumbra eller fortsätta direkt mot Vumbra på Trinsmyra där Melobin menade att nästa orakel fanns gömt. Med tanke på mördarnas framfart beslöt man sig för att genast resa vidare då ingen tid fanns att förlora. Melobin stod på karavellens däck när skeppet sakta flöt ut från Skugers hamn. Vem var egentligen oraklet på klippan som man var tänkt att rädda? Hade Manghaldes döda klon varit målet och var isåfall allt redan förlorat? Hade Shagul redan vunnit?
Kommentarer
Trackback
