Det gröna ögat
Efter en veckolång seglats med Barkmannen siktade man åter den Okruzanderviken där den Trakoriska huvudstaden pyrde av krigsmobilisering och krigsskepp. Resan hade varit händelselös sånär som på att Arvor tonsatt en av Melobins Kmordaböner ackompanjerad av ett dansstycke som Didra lade till. Väl i djuphavshamnen Okruzande delade man på sig. Melobin traskade småsjungande ut bland handelsstånden och blev snart ertappad som ”isens svartpräst” men lyckades undslippa en stenkastande lynchmobb genom att skydda sig med en tunn, men tillräcklig isvägg som angriparna sprang in i. Didra stannade också i Okruzande där hon passade på att dryga ut reskassan genom att stjäla penningpungar från förbipasserande handelsmän.
Hæjmir, Ulvric och Arvor tog tillsammans en flotte över till Tricilve och fastlandet där Hæjmir och Ulvric begav sig för att proviantera och köpa en ny rustning till Hæjmir efter incidenten i Hoskas magnetiska klyfta. På vägen ut från handelsboden slets Hæjmir in i en närliggande gränd där självaste Praanz da Kaelve väntade. Efter ett kort förhör om Radagasts tillhåll och sällskapets motiv så krävde han att det blå barnet skulle föras till honom för att undersökas av Digeta Longa.
Arvor sändes för att ordna med en diligens för vidare färd mot Kamest. Arvor hade dock bestämt sig för att pröva lyckan med sitt nya musikstycke och fick gott om åskådare och mynt i ett gatuhörn. Kort därpå dök en välklädd herre upp och frågade om barden möjligtvis kände till musikstycket Tiamats Tvevnad, vilket Arvor utan större svårighet knäppte fram på klockerinen. Mannen log tårögd och förde med sig Arvor in på den närliggande tavernan Bockapungens vinsal där han beställde bjöd den musikaliske på årgångsviner från Balgumél och presenterade sig som spelledare Enpeze – Frihetsspelens organisatör. Arvor var just den talang som Enpeze sökte för att hålla spelens inledningscermoni på Hundparkens arena där inte mindre en tiotusen åskådare skulle se honom framträda. Arvor sken upp och utan omsvep tackade han ja till erbjudandet vilket gjorde att en enorm feststämning utbröt där Arvor bjöds på allt vad huset och dess besökare hade att bjuda. Spelemannen hade snart glömt sina åtaganden vilka var som bortspolade av det smicker och de gåvor han presenterades.
Samma kväll möttes man upp i Kabrila by stax söder om staden för att fortsätta resan mot Kamest i skydd av mörkret, men Arvor dök aldrig upp med diligensen. Förargade bestämde man sig för att spendera natten i byns enda värdshus med förhoppningen att den dåraktige spelemannen skulle ansluta sig senare. Samma natt vaknade Melobin med en otäck känsla av att någon bortom hans synfält synade honom ingående. När han grep sin stridslie och snurrade runt så möttes han av det blå barnet som stod vid hans sängkant och log underligt emot honom. Han skulle just fråga barnet vad han ville då han avbröts av barnets röst som inte längre var luddig och oskuldsfull utan klar och hånfull samtidigt som han skymtade purpurfärg i dess ena öga. Melobin blev åter en gång manad att inse hopplösheten i att kämpa emot och att hans tankesjuka snart skulle förgöra honom. Med Shaguls hjälp skulle hans öde istället skrivas bort från gudarnas enfaldiga plan och fängelset skulle brytas. Melobin avfärdade åter en gång erbjudandet just som Didra kom instormande och grep barnet som genast föll till marken och vaknade ur sin magiska sömngång.
Följande morgon fick man höra nyheter från Tricilve. Frihetsspelen som skulle gå av stapeln samma dag hade åter en gång lyckats lura till sig en farsegels bard som intet ont anande hade accepterat att spela under öppningsceremonin. Vad ceremonin egentligen föreställde var ett skådespel där det trakoriska riket frigjorde sig från de stelnade urriket på Palamux vilket den olycklige barden skulle symbolisera genom att hånas och skickas naken på en flotte tillbaka till grannön. Sällskapet kunde inte låta bli att gapskratta när de fick höra att bardens namn var Arvor Salmello, och bestämde sig för att inte varna barden då de ansåg detta bli ett gott straff för att han uteblivit från deras mötesplats.
Följande afton marscherade Arvor till folkets jubel upp till arenan där vägen kantats av hans stiliga porträtt. Sin välvaxade klockerin hade han med sig liksom lärdomar från dagens möten med välmenande musiker som gett honom tips på klädsel och sångstil för att bäst vinna publiken. Inne på arenan måste publikhavet varit fullt av förväntan, då tystnaden var total när Arvor steg ut på dess rundel. Efter tecken från cermonimästaren började han knäppa självsäkert på sitt instrument, men hann inte längre än första stycket innan en busvissling ljöd genom publiken och en mängd bråkstakar rusade skrålande mot honom samtidigt som ett regn av mosig frukt träffade honom. Panikslagen försökte barden byta sång men sekunderna senare hade busarna slitit sönder både klockerin och kläder varpå han naken bars runt till publikens spott och jubel. Strax kom en halvnaken kvinna insidande och piskade efter processionen vilket blev för mycket för den förtvivlade Arvor som svimmade.
Efter att ha slängt rutten frukt efter den otursamme barden rodde Hæjmir och Ulvric samma kväll ut för att rädda honom från den grovslagnas flotten som var tänkt att skicka honom tillbaka till det Klavynska riket. Arvor som vaknat upp och först hoppats allt varit en dröm var nu så förkrossad att Hæjmir fick slänga sig efter honom så att inte barden skulle ta livet av sig i det grumliga vattnet.
Flera dagar senare anlände sällskapet till Manghaldes gömställe ute i de ogästvänliga Sumbraträsken. Nastigast som befann sig i kroppen av Gozcana da Skuger var så illa däran efter sitt opiandermissbruk att kroppen snart skulle ge upp. Man bestämde sig därför att flytta tillbaka Nastigast in i Tvillingband och istället låta häxan Fundibera besätta den döende kroppen innan man skulle ge den en knuff på vägen. Amulettens magi fick verka, men Gozcanas kropp försvann spårlöst innan man kunnat avsluta den. Under återstoden av dagen studerade man Vox Ranzina för att få ledtrådar om det sista oraklet som man misstänkte fanns på Saphyna. Med Perrimas hjälp lyckades man bekräfta sina misstankar och att oraklet skulle finnas i en dal i Tocmerskogen. Samma kväll försökte Manghalde att prata vett med Melobin då han hört rykten om sonens skapelsestörande tilltag vid Kungsklippan. En dispyt utbröt då Melobin inte var i stånd att ta skapelsevisdom från den far som funnits större delen av sitt liv i Shaguls tjänst, men insåg samtidigt att Manghalde bara ville honom väl.
Efter en båtfärd till Zaroflas lyckades man hitta en katremass som trots krigstillståndet seglade mot hamnstaden Tigôld på Saphyna. Innan färden lurar Hæjmir en uteliggade att byta plats med Nastigast i amuletten så den senare kan återvända till Manghalde i uteliggarens kropp. I Tigôld har man knappt anlänt hamnen när tunga steg skakar omgivningen och den levande statyn vandrar upp ur hamnbassängen i riktning mot sällskapet. Likt panikslagna stadsbor flyr man åt olika håll och märker att statyn följer Ulvric ut på bryggan mot båtarna. Melobin kastar sig fram och fryser åter en gång in statyn i ett lager tjock is varpå man skyndsamt lämnar staden.
På färden sydost får man höra rykten om ransardernas skövlingar och kallblod men också om den förrädiska Tocmerskogen och dess mispelsnår som suger blodet ur de oförsiktiga. På ett värdshus samma kväll hamnar Hæjmir i bråk med en trakorisk officier som vill konfiskera deras vapen och full tumult utbryter där Hæjmir dräper officeren samtidigt som Didra sätter eld på värdshuset.
Färden genom den snåriga och ogästvänliga Tocmerskogen är hård och många gånger tvivlar sällskapet på att man någonsin kommer att komma fram. Efter alltför många vilostunder dyker den levande statyn Nekromorbus slutligen upp och angriper ännu en gång Ulvric. Hæjmir rycker snabbt fram Tvillingband som sväljer Ulvrics själ. Den olycklige uteliggaren hann aldrig återfå sansen innan den levande statyn genomborrade hans nyvunna kropp och förvandlades därefter åter till staty. Arvor som tillhörde asymtoternas gille mindes nu historien om den levande statyn Nekromorbus – hämnaren från Suderse vars förbannelse man nu brutit.
Någon dag senare anlände man till ett tempel just på den plats där Klamma ström möter den Trakoriska sjön. En vacker kvinna hälsade dem och presenterade sig som Sabarga av heliga Abzû. Templet var tillägnat sötvattensguden Enki och rymde förutom de själva gästen Sambarsynd Coria som var på genomresa i Abzulvans tjänst. Melobin hade en lång diskussion med den sympatiske Abzulvan-ledaren som visade sig vara god vän till Radagast och som blev djupt bedrövad när han hörde talas om att kafrilerprästen fallit ut i världen bortom världen. Han menade dock att det ännu fanns hopp om att återkalla den försvunne vännen, och att man skulle be det skogsoraklet, Melealina om hjälp.
Samma natt låt Arvor klarvaken och drogs med ångest efter den föremjukande scenen i Tricilve. Plötsligt hörde han ett dovt skrik och väckte genast de andra. I templet fann man Sabarga mördad med en stengroda knuten i handen. Vid templets underjordiska sjö fann man Sambarsynd Coria som flydde ner i vattnet för att undgå en framstormande Rhabdorana-mördare. Hæjmir fick en idée och plockade fram Tvillingband så Ulvric plötsligt befann sig i Rhabrorana-mördarens kropp. Av Sambarsynd Coria syntes dessvärre enbart en väldig Välserkott som via undervattenstunnlar snart simmade fritt i havet.
Följande dag nådde man äntligen fram till skogsoraklet Melealina som satt väntande under en väldig blomsterek. I missnöjda ordalag började hon anklaga sällskapet för att vara ovärdiga och att Peatro Patralba måste gjort ett misstag. Den framträdande Radagast hade fallit genom en skapelsevidrig spegel, Melobin hade tvingat isens väsen till underkastelse vid Kungsklippan, den vita vargpälsen hade man gett bort, den skapelsevidriga amuletten Tvillingband hade man använt för att byta plats på oräkneliga antal varelser i skapelsen och dessutom bar Melobin det skapelsevidriga Ezers huvud med vilket han onaturligt kunde frammana köldens väsen där han behagade istället för som en sann isdruid. Melobin blev ursinnig, men förstod att Melealina hade rätt. Han hängde av sig amuletten och överlämnade den till skogsoraklet som log och berömde hans gest. Även Hæjmir lämnade ifrån sig sin amulett och fick lovord.
Många dagar senare anlände man med Melealina till Manghalde i Sumbra där även Fundibera, Shar Kishanti Manzola, Praanz da Kaelve och Peatro Patralba samlats med sina resesällskap. Melealina tog till orda och förklarade inför folksamlingen att de alla representerade spelpjäser i makten om Konfluxen samt att Radagast saknades. Hon vände sig därefter mot Fundibera som hon tilltalade som Shaguls allierade och genast angrep häxmoderns sabeltandade eskort de församlade. Under den blodiga striden som följde släppte alla spärrar för den utskämde Arvor som själv dräpte flest kannibalkvinnor. När striden var över såg man Fundibera försvinna ut i träsket, men Melealina hejdade dem från att följa efter eftersom det fanns viktigare saker att göra. Hon pratade om hotet från Shagul och demonen Ebharing som Shagul planerade att släppas lös i världen som en sjukdom om han kom att dominera Konfluxpunkten. Hon bad därefter Melobin att följa Manghalde ut i multiversum för att hämta Store Stenfar och den försvunne Radagast, ett uppdrag han genast accepterade varpå de snart steg iväg bortom världens slöjor och in i de gigantiska grå hallarna. Vid en korsväg stod de oväntat vid en jättelik staty med många utsträckta armar och ett ondskefullt flin. Manghalde vrålar åt statyn att vika undan i det heliga berget Ranz namn, men statyn höjer armarna mot taket så vassa klingor växer fram.
Med tre disharmoniska stämmor svarade odjuret: ”Jag är Ebharing, världserövraren, den som gör det som behagar honom. Ni patetiska far och son som söker men aldrig finner. Jag njöt när min sjuka lägrade er kvinna och moder och jag njuter nu när er färd är över”. Demonen gjorde ett fasansfullt utfall mot Melobin och skulle just göra slut på honom när Manghalde kastade sig emellan och frös med blicken då Ebharings klingor genomborrade den gamle shagulitens ruttnande kropp. Melobin vrålade av raseri men Manghalde viskade bara ett svagt ”förlåt” och ”hämnas på odjuret” innan han livlös föll till marken. Isdruiden tittade upp igen för att se den nedblodade statyn ta sats mot honom. ”Alltför långt har ditt liv varit, prästyngel, men nu är det likväl till ända. Min broder Shagul blir tillfreds!”. Ebharing tog stegen som skiljde dem just då den svarta portalen rasade ner som en ridå mellan dem. Melobin hörde varelsen vråla av besvikelse där utanför, men snart var mörkret, värmen och stanken runt honom allt som fanns kvar.
Oraklet i Kungsklippan
Vid middagstid nådde man borgruinen Lom Koranna, det åldrade försvarsverk som tidigare enat norsar och sutar mot den ondska som vilade i vildandet Klagga. Nu stod platsen lika övergiven som det förbund man förkastat. Vandringen skulle just återupptas när Hæjmir fick syn på något som kom flytande i silverströmmens vatten. Efter att ha bärgat fyndet kunde man konstatera att det var den sargade kroppen efter en kafrilerpräst. Man beslutade sig lite senare för att slå läger då flera i sällskapet behövde uträtta sysslor. Ulvric nedlade ett större kreatur som gav rejält med mat, Arvor lagade sin klockerin och Hæjmir tog en tupplur efter den ansträngande simturen. När mörkret föll erbjöd sig Didra att ta första vakten. Den kargomitiska danserskan från Krimbydh hade varit tillbakadragen enda sedan man återfunnit henne i Shaguls grav och försvunnit spårlöst vid återkomsten till Tricilve för att nu, flera år senare, dyka upp igen. Exakt vad kvinnan fått utstå i graven hade aldrig förts på tal men om någon lyssnar på hennes mumlande mer ingående hade man insett att detta egentligen var en konversation mellan Didra och hennes bortgångna mormor Furstessan Elmesum, som slutat sina dagar i Shaguls gravkamrar. Elmesum hade vid sin död vägrat lämna jordelivet och slogs nu om utrymmet i Didras kropp, vilket på inget sätt roade danserskan. Det som ytterligare pinat kvinnans tillvaro var det nyfödda barn hon lämnat ifrån sig till extiternas lemniscata Funidbéra några år tidigare. Barnet var resultatet efter fångenskapen hos Shagul, men det hon från början sett som avskyvärt hade med tiden vänts till moderlig kärlek och hennes motiv till resan var att återta det förkastade moderskapet. Fundibéra hade då och då dykt upp i Didras närhet och lovat henne barnet åter mot små gentjänster och hon förvånades över varför elixiret hon fått av Fundibéra skulle ges åt just Hæjmir.
Elmesums själ var upprörd över hur Didra släppt ifrån sig arvsamuletten Tvillingband till Melobin och krävde att Didra skulle stjäla tillbaka det, vilket hon också gjorde under sitt vaktpass. Elixiret till Hæjmir hällde hon försiktigt ner i hans vattenskinn just innan det var dags för vaktbyte. Melobin som nu höll vakt märkte snart att amuletten med Gozcana da Skugre var försvunnen och letade länge runt lägret för att se vart den tagit vägen. Med Kmordas gudakraft fick han till sist reda på att det enda skapelsestörande på platsen fanns hos Didra, och han bestämde sig därför att avvakta. När vaktschemat kommit till Ulvric hade densamme bestämt sig för att rädda DiFolten Gozcana da Skugre från amulettens fängelse, men fann den då inte runt Melobins hals. Melobin som plötsligt vaknade blev itutad en lögn om prassel i buskarna strax utanför lägret.
Följande dag påträffades ännu en offrad Kafrilerpräst i Silverströmmen men vandringen förflöt annars händelselös tills man i skymningen anlände till Kungsklippan. Klyftan öppnade sig här till en dalgång där fullmånens sken reflekterade i en sjö där silverströmmen störtade ner i Hoskas klyfta. Bortom det dånande vattenbruset hördes ett dovt trummande från en klipphäll, och längre bort skymtades en skeyppsmodell framför en grottöppning. Melobin och Arvor smög fram mot klipphällen där en större mängd gestalter fanns samlade. I samlingens centrum stod en vacker kvinna bekransad av Blodboksblad och med fullmånens blåvita ljus rinnande över ansiktet. På en fäll strax intill låg rhabdoranamörderskan och en kafrilerpräst, förhäxade i kärlekslekar, på en annan fäll födde en kvinna barn och mellan dem låg kafrilerpriorn Godael fjättrad på ett altare där de församlade åt från hans döende kropp. Melobin sjönk ihop till en darrande hög av synerna medan Arvor smög tillbaka och meddelade de andra vad han sett. Hæjmir, Ulvric och Didra smög sig i skydd av mörkret bort till grottöppningen och den labyrint som väntade på insidan medan Moliax och Arvor höll utkik i närheten av den försvarslöse Melobin. Labyrintens fällor slog snabbt klorna i Hæjmir som föll ner genom ett löst golvparti och kort därpå mötte Ulvric samma öde. Didra återvände ut ur labyrinten just för att se hur sektkvinnorna övermannat Arvor, Melobin och Moliax. Didra vägde och mumlade upprört med Elmesum innan hon tillsist fattade sitt belut och vandrade orädd fram till Fundibéra som leende välkomnade furstessan. Didra förklarade på sammanbitet halvspråk hur hon gjort vad häxmodern begärt och nu ville återfå sitt barn. Fundibéra nickade som om hon redan visste men svarade att barnet var Didras så fort hon hämtat det ur labyrinten.
Hæjmir visste inte längre vart han befann sig. Den vackra häxmodern från offerriten förde honom vid handen ner i den bottenlösa underjorden då hans kropp tack vare Didras svekfulla elixir inte längre lydde honom. Vandringen gick genom folktomma, grå hallar vars himmelshöga, välvda salar tycktes sakna slut. Golven var klädda i damm så tjockt att fötterna drog fåror som i nysnö. Någonstans längs vägen passerade de en bred flod, lik smält men kallt bly. Vandringen tycktes fortgå i oändligheten men någon gång måste de nått flodens mynning invid en vidsträckt ocean, fylld med de varelser som Fundibéra kallade woddamiter från första konfluxen. Häxmodern drog honom vidare mot värdshuset Felirota där människor ogenerat dansade slogs och ogenerat låg med varandra. ”Jag har haft öga för dig en tid och är beredd att byteshandla liv för liv” fnittrade hon. ”Befrukta mig och jag låter er gå fria”. Hæjmirs gjorde henne till viljes och de gick in på ett av värdshusets rum och slog igen dörren bakom sig.
Hæjmir och Ulvric vaknade med ett ryck. Genomblöta släpades de av beväpnade sektkvinnor inför häxmodern på offerplatsen. Didra tog tillfället i akt och öppnade amuletten inför ögonen på Fundibéra. I samma sekund förändrades ansiktsuttrycket på den leende häxmodern och Gozcana da Skugres själ intog hennes kropp. Gozcana omfamnade Didra och förkunnade i brist på ordförråd på sektkvinnornas språk att fångarna skulle friges. Efter att länge ha studerat skeppsmodellen framför grottan gav man slutligen upp och begav sig åter in i labyrinten. Utan allvarliga blessyrer tog sig Hæjmir fram till det blåtatuerade orakelbarnet som höll till i en kammare långt upp i berget. Värre gick det för Arvor som nära att drunkna spolades ur komplexet via Silverströmmen. Hæjmir överlämnade barnet till Didra och man skulle just lämna Kungsklippan bakom sig när marken skakade av regelbundna stötar. En väldig skepnad i grönsvart sten lösgjorde sig sakta ur klyftans skuggor och marscherade taktfast fram mot sällskapet. Stenmannen så vacker in i minsta detalj att sällskapet nästan var oförberedda när den höjde sitt grönglittrande stensvärd och gjorde ett utfall mot Ulvric. Bansikankrigaden parerade hastigt och svarade med ett välriktat svärdshugg, men hugget bet inte på den vandrande statyn. Melobin som nu insåg det fruktansvärda i situationen åkallade Kmordas kyla och hindrade tillfälligt statyn genom att omsluta den med is. Man begav sig därefter mot Moliax båt Barkmannen utan att ens stanna för sömn och nådde två dagar senare kustlinjen där man genast satte segel mot Manghaldes gömställe i Sumbraträsken. Varför den levande statyn angripit dem och om de lyckats hejda dess framfart var något de beslöt sig för att inte nämna under resan.
