Woddams Port

Melobin försökte se sig omkring. Var han död? Alla riktningar hade upphört att existera. Fingrar eller tentakler omslöt honom och förde isdruiden in i en okänd passage. Snart hör han väggarna tala svagt och sjönk utmattad in i ett obegripligt töcken. Rösten kom allt starkare tills den var det enda som omgav honom.

- Ingen har lurat Ghumgakks tjänare
- Ingen säger sig vara den högste viskaren
- Ingen har stulit sitt namn ur Tabula Rasa
- Ingen skall straffas!
- Ingen studerade hos samma mästare som Kamalkus
- Ingen håller sin mästare fången. Befria mästaren
- Ditt namn är från denna dag ”Tjärven” och du tillhör mina strimmiga grodor.

Sekunderna senare trycktes Melobin vidare genom organisk och illaluktande massa som övergick i alltmer dy tills han plötsligt såg dagsljuset ovan och vräkte sig upp ur myrvattnet. Han var tillbaka i Sumbra vid Manghaldes ö. Kvarlevorna efter shaguliten låg svartnade kringspridda i träskdyn runt honom vilket ytterligare ökade illamåendet. Ghumgakk hade räddat isdruiden men i efterhand ställt kravet att han skulle ingå i demonens mördarsekt. Den Ingen som demonen nämnt var med all sannolikhet Shagul som genom att stjäla sin runa inte kunde namngivas.

Kvar på träskön fanns förutom Haejmir, Arvor och Ulvric även Didra, Perrima, Melealina, Nastigast i kroppen efter en tiggare samt Manzola och hans följe. Praanz da Kaelve hade rest på hemligt uppdrag för Digeta Longas räkning även om Arvor lyckats tjuvlyssna att saken gällde en komplott mot Kishatet nu när den högste drömdödaren befann sig på annan ort.

Man beslutade sig för att stjäla tillbaka den vita pälsen från Raoga och när natten föll så skar sig Arvor in genom duken på ett av Kishaternas tält och lättade den från Manzolas packning. Kort därpå flydde sällskapet och lämnade Kishaterna och deras ledare kvar på ön.

Efter en lång färd till Joodak reste man med båt norrut för att passera Gatves klippa på vägen till Fokale, det ökenland där Melealina hävdade att den uråldriga Woddamporten låg gömd i öknen. Porten var den enda vägen till Bythos nu när Ebharing girigt och uppmärksamt vaktade de Grå Hallarna efter Manghaldes och Melobins ödestigna besök.

I Kastellet på Gatves Klippa fick man ett bittert bemötande då Fundibera och Gozcana, fortfarande fånge i varandras kroppar, flytt till Kamalkus. Melobin försökte ställa frågor kring Kamalkus och Shaguls mästare men trollkarlen vägrade ge svar innan hans syster och Gozcana fått tillbaka sina kroppar. Haejmir som fortfarande hade kvar tvillingband lät den ena själen byta plats med den andre och till sist så var båda återställda. Kamalkus i sin tur hade undertiden avstenat Steinar som till allmän irritation gjorde en för egen smak storartad entré i salongen. Trollkarlen påminde nu Melobin om de speglar som sällskapet haft sönder under sitt föregående besök. Förhandlingen slutade i att Kamalkus fick Tvillingband som kompensation varpå han berättade om Kraglinda nedom bergen, det palats i Folda utanför Fontra Cilor där han och Shagul varit lärlingar hos häxmästaren Asadrumal av Folda.

Efter båtfärd till den Palamoxi hamnstaden Angerda nådde man flera dagar senare den fornstora Klavyki huvudstaden Fontra Cilor. Här fick man reda på att palatset Kraglinda nedom bergen var hemsökt och att inte ens Abzulvans animister som nyligen drivit kvardröjande andevarelser ur staden vågat närma sig platsen. Furstefamiljen av Folda hade ansetts utdöd tills alldeles nyligen då en arvtagare skall ha gjort anspråk på ägorna.

Efter att ha lämnat de övriga inkvarterade på värdshus begav sig Melobin ensam till det hemsökta palatset. Sedan konfrontationen med Ghumgakk och upphöjelsen till Rhabdoranas mördarsekt bar isdruiden en parasit i örat som lät honom föra primitiv kommunikation med de andra sektsyskonen. Parasiten gjorde honom tidigt uppmärksam på att palatsområdet var fullt av sektsyskon och innan han hunnit reagera hade de dykt upp kring honom.

Som fullvärdig medlem i Rhabdorana kunde Melobin obehindrat röra sig i palatset bortsett från den flygel som palatsets äldstesyskon Thyboron förvägrade honom, eftersom den tillhörde furstefamiljens rådgivare. Furstefamiljen visades sig enbart bestå av en man vars yttre Melobin kände igen från Arhem som ingen mindre än skojaren Robur Rödvad. Han fann även en palatshall med led av Klavykiska rundpelare och huvudlösa statyer där den sista enbart innehöll stenfötter och inskriptionen ”Mitt namn är Uroboren – Konungars konung. Se mitt verk, I mäktige, och förtvivla”. Slutligen gjorde isdruiden ett besök i palatsets källare dit Rhabdorana-mördarna beg sig nakna för att tillbe Ghumgakk. Melobin kunde dock snabbt konstatera att den demon som huserade i källaren inte alls var demonfursten utan en bedragare som lurat syskonen till underkastelse.

Bekymrad över det han sett smög sig Melobin i skymundan och ströp sin egen halspulsåder samtidigt som han kved fram bönen till sin nyblivna skuggmakt.

- Store galla, o mäktige förgöraren, vägled oss mot dem som valhelgat ditt namn. Lämna underjordens syragölar. Kom till vår hjälp. Riv färska lik bland dem som hånat vår bestämmelse! Gudinnan vare hämnad bland dem som bespottar hennes tjänare. Låt den stora ulven äta ulvarna. Räck ut och rör tron!

- Vem är jag?

- Du är Ghumgakk liksörplaren
- Du är Ghumgakk som inte äter föde
- Du är Ghumgakk som inte dricker vätska
- Du är Ghumgakk som inte känner födooffer
- Du är Ghumgakk som inte tar dryckesoffer

Demonen svarade med sin mäktiga stämma och Melobin förklarade allt han sett. Ghumgakk vrålade i ursinne och förbannade både bedragaren och sina godtrogna undersåtar. Strax därpå började palatset skaka och Melobin lämnade i all hast platsen.

Följande morgon återvände Kmordadruiden tillsammans med de övriga sitt sällskap. Melobin fann inte längre någon aktivitet i sitt kollektiva sektmedvetande men fann istället Robur Rödvad ensam och snyftande på palatstrappan. När falskfursten såg Melobin och de andra försökte han först fly men Melobin brottade snabbt ner honom på marken. Rödvad började gråta hejdlöst och flämtade att Shagul höll en fånge i palatsets källare med glasartad hud men att trollkarlen hade makt över Robur som tvingades spela furste av Folda som en täckmantel för Shaguls verksamhet på Palamux. Shagul hade också Rödvads namn i blod vilket gav trollkarlen makt att när som helst ända hans liv, något han nu fruktade efter att Rhabdorana-syskonen plötsligt övergivit honom. Melobin och Radagast förklarade tillsammans för Rödvad att hans enda chans var att hjälpa dem att befria Glasmannen i källaren då mannen med stor sannolikhet var trollkunnig och kanske kunde förhindra Shagul. Rödvad tycktes fundera en stund men insåg till sist att detta var hans chans att bli fri. I rask takt förde han nu sällskapet genom palatsets storslagna hallar och genom den flygel som Melobin tidigare blivit nekad. Här fanns dissektionssalar och laboratorier som syftade till oklar forskning, men på Rödvads inrådan att inte röra något fortsatte man vidare nerför trappor till ett underjordiskt valv med en uppbruten järnport. Den smala korridoren på andra sidan var fylld med allsköns bråte. Färden fortsatte genom ett hål i väggens mursten och ner för en trappsats i ett cirkelrunt schakt som fanns där bakom. På schaktets botten stannade alla till. En enorm spegel klädde ena väggen och speglade en genomskinlig manskropp som hängde i en kedja över öppen eld. Utan att tveka hjälptes man åt att hissa ner människogestalten och bröt hans kedjor samtidigt som Rödvad återberättade att Shagul hållit honm vid liv i tre mansåldrar. Glasmannen låg orörlig på golvet, men från mannens bröstkorg syntes ett svagt flimmer vilket skvallrade om att han var vid liv.

Med gemensamma krafter återvände man till värdshuset där Glasmannen efter nattens vila återfick medvetandet och lovade, i tacksamhet för att slutligen blivit räddad, att föra sällskapet till och bortom Woddamporten. Melobin undrade om mannen verkligen var den Asadrumal av Folda som för flera mansåldrar undervisat Shagul och Kamalkus. Glasmannen log och förklarade att Asadrumal var ett av hans yngre tilltalsnamn. Under många århundraden hade han i Traxilme ärats som profeten Golabag, men efter ett missöde med skapelseboken Tabula Rasa ansåg hans sig tvungen att iscensätta sin död och fly norrut till det primitiva Argond där han snart gav kejserliga råd under imperiets storhetstid. Han hade senare följt nybyggarna till Lasemos på Palamux. I Voag Aspede blev han för sina lärljungar den grå eminensen Volterra till dess att staden utplånades. I hemlighet slog han då följe med expeditionerna mot Moskorien som skapade Klavynska riket. Här uppförde han palatset Kraglinda under namnet Asadrumal av Folda och undervisade Shagul eller Shigela, den lilla skorpionen, som Glasmannen envisades med att kalla honom. Här grundlade han även byn HOXOH som gått från obetydlighet till Illusionisternas centrum i Argond. När klavykerna koloniserade Paratorna var han också delaktig men förde sin bosättning mot öns norra delar där han gjorde sig känd som Astrumal DiFolt. Det namn som Glasmannen föredrog var Uroboren, det äldsta namn han givits. Melobin och de andra ryste över mannens historiska tillkännagivande. Var mannen de frigett ett större hot mot världsordningen än Shagul?

Följande dag provianterade man och införskaffade färdmedel inför resan mot Fokale som Uroboren pekat ut som Woddamportens hemvist. Innan avfärd fann man Robur Rödvad stel och kall i sin bädd på värdshuset. Shagul hade hämnats falskfurstens svek, men enligt Didras viskande förmoder Elmesum så hade även trollkarlen dött, förmodligen en hämnd från demonfursten Ghumgakk. Glasmannen avfärdade dock teorierna om Shigelas bortgång. Ur tomma intet uppenbarade han Tabula Rasa och förklarade att Shigela stal en del av boken som Uroboren gömt i sin grav i Traxilme.

Med boken i sin ägo kontrollerar Shigela sin runa som gör att gudarna saknar berättarmakt över honom. Av samma anledning har han lyckats spegla runan och därigenom skapat sina kloner vilka nu endast var en färre. Uroboren slog ihop händerna där den nyss uppenbarade boken försvann och lånade Melobins kniv. Skar därpå ut Robur Rödvads tunga och förklarade det som en försiktighetsåtgärd mot att den döde skulle skvallra för någon i dödsriket. Man beslutade sig för att lämna oraklen, Perrima och Didra i Fontra Cilor och gav sig i skymningen av ut över Fokaleslätten.

Många dagar senare siktade sällskapets karavan ökenstaden Na Yoh där Uroboren såg till att man fick audiens hos stammen Soerras shamaner som vakade över Woddams port i den förbjudna tempelstaden Yoh Niur. Melobin iscensatte ett skådespel för de samlade shamanerna och berättade tillsammans med Haejmir och Arvor hur man genomlevt de äventyr och den profetia som nu fört dem hit samt att man nu sökte passage genom Woddams port i Yoh Niur. Shamanerna var märkbart imponerade av uppvisningen och gav sällskapet tillåtelse att under några dagar beträda den heliga staden.

 

Efter att ha vandrat hela natten i den kyliga öknen nådde man till sist fram till Yoh Niur där den eftersökta Woddamporten visade sig täckt av en vidrig och oformlig levande massa. Uroboren hade dock vetskap om en hemlig passage under ett av huset där en magisk mekanism lät en närliggande koloss falla och dödade odjuret samtidigt som den öppnade en reva i porten. Kaos utbröt i tempelstaden och i tumulten firade man sig kvickt ner genom hålet i porten. Vandringen bortom Woddamiternas port pågick i flera timmar och tack vare Uroboren undgick man flera faror i form av dolda slukhål, benspräckande toner och insektsliknande varelser som man undvek att väcka ur sin dvala. Långt om länge steg man ut vid ett gigantiskt syrahav utan slut. En lång stenpir ledde ut till ett underligt värdshus som Haejmir kände igen från sin vandring med Fundibera. Inne på värdshuset rådde feststämning bland besökarna. Melobin kunde konstatera att samtliga hade tunna silversträngar knutna till sig, men att strängarna bara syntes i ögonvrån. Med sitt vapen försökte han kapa en av strängarna, men eggen skar bara genom luften. I ett hörn fann man den muntre Robur Rödvad som dock saknade talförmåga efter Uroborens ingrepp. Rödvad skålade och log som om alla hans tidigare bekymmer nu fallit i glömska och ingen i sällskapet var hjärtlös nog att påminna honom.

När till slut den siste besökaren på värdshuset slumrat till så hördes väsanden och illvilliga skratt från syrahavet utanför där brungula små demonvarelser hetsigt börjat hala in de nyväckta värdshusgästerna i sina silvertrådar. Tilltagande gråt och panikslagna skrik hördes när de första festdeltagarna for i syrahavet och huden från deras kroppar genast förbrändes. Melobin och hans vänner fick till sist syn på Robur Rödvad som krampaktigt försökte hålla emot två av demonerna, men med skräckslagna ögon insåg att kampen redan var förlorad. I ett tungolöst strupvrål slets den olycklige låtsasfursten ner under ytan och snart blev allt tyst och stilla sånär som på några besvikna demoner som ännu plaskade ilsket när de märkte att sällskapet på piren saknade silversträngar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0