Förljusningen
Alla såg sig omkring i den storslagna kammaren. Mitt på ena väggen brann en stockvedsbrasa i en öppen spis och ett gyllenludet skinn prydde golvet. I ett hörn satt den bevingade kattvarelsen Iblis och darrade. När han fick syn på sällskapet så sken han upp och tackade dem ödmjukt för att de fritagit honom från fängelset i Bythos. Det träbord som sällskapet verkar ha fallit ifrån var dimensionerad för någon som var några huvuden högre än människor och på bordskivan låg den karta utrullad som varit själva världen Bythos. Melobin mindes med ens ledtråden om den förskjutna vars namn fanns på utsidan och med en gemensam kraftansträngning lyckades sällskapet vända den blytunga kartan där Nachashs namn stod skrivet. Radagast brände namnet med magisk eld, men lyckades samtidigt sätta eld på hela kartan. När askan lagt sig låg endast ett kristallfrö kvar. Radagast och Melobin hjälptes åt att bära fröet och tillsammans lämnade man sedan kammaren och det underliga slottet.
Utanför möttes man av jättelika grå hallar likt dem Melobin och Manghalde tidigare vandrat i. Tuppen Koklai visade vägen och förklarade att de sökte sig mot det förmörkade ljusets träd, vilket var det Irminsulträd som enligt honom låg närmast. Hans förklaring avbröts av ett avgrundsvrål någonstans långt bakom dem. Den hånfullt flerstämmiga rösten talade därefter direkt till Melobin.
- Ditt lilla kräk till Isdruid. Kom bara kom så skall jag förgöra dig och dina patetiska medresenärer precis som jag avlivade ditt avskum till far.
Melobin vrålade ilsket tillbaka, men hejdades av Radagast som fick sällskapet att öka farten.
Efter ytterligare en stunds tidlös vandring stod man plötsligt framför en underlig damm från vilken långa rötter sträckte sig upp i ändlösheten. Koklai skuttade fram och tog en mun vatten från källan vid glasrotens fot varpå han flaxade upp och skrev vätskan längs dess både där genomskinliga skott sköt ut som en oregelbunden stege. Han uppmanade därefter alla att fort klättra uppåt utan att titta ner samtidigt som Ebharing lösgjorde sig ur skuggorna och slet Iblis i stycken. Melobin vrålade av vrede och svor att hämnas den olycksaliga katten innan även han raskt förflyttade sig uppåt.
När Melobin slutligen trotsar Koklais förmaning och tittar ner ser han inte längre de Grå hallarna eller trädroten vid dammen utan en mörk strandklippa som brant störtade mot havet nedanför. Genom den fuktiga dimman kunde de övriga nu urskilja en mörk slätt med märkliga glittrande träd. Efter att ha klättrat ner såg de solen komma upp ur havet, men istället för morgonsolen varma strålar steg en svart och kylig rundel med ljus enbart strålande runt sig vilket spred ett underligt halvdunkel över det dystra landskapet.
I kristallskogens bryn stod en grupp män som på vakt. Likt träden de gömde sig bland var deras svärd och pilbågar av glas och deras anförare presenterade sig som kristaloklinen Naram-Sin av Stegos kungliga kristallriddarna. Naram-Sin och hans riddare förde sällskapet vidare till sin konung Arn den förste vid fästningen Ljushem som låg på Stegos sydkust. På vägen berättade han om öns flerhundraåriga förbannelse där Shamash sänkt ett ständigt mörker över ön sedan öns förfäder brutit en helg ed till sanningsguden. Sedan dess gick varken varken luft eller vatten att färdas genom vilket gjort att ön legat isolerad från omvärlden sedan dess.
Väl på Ljushem blev man varmt mottagna av konungen. Arn kände igen Radagast som räddat honom undan en säker död av Blatifagus drakeld i det gamla jaktslottet och kände även igen Melobin och Haejmir från kvicksilvergruvan på Marjura dit han kommit för att hämnas på ormen. Då han vid konfrontationen lärt känna drakens namn på det Höga språket så hade han befallt den att föra honom till hans hemtrakter i Lasemos på Palamux för att vinna ett vad med sin bror Ambrion, men när de passerade luftrummet över Stegos drabbades draken av edsbrytarnas förbannelse och störtade på ön. Som förste farlänning att bestiga ön hade han krönts till konung enligt en tolkning i de heliga sanningsskrifterna Nomona Verdica men samtidigt blivit medfånge på den förbannade ön. Arn var därav mycket intresserad av att höra sällskapets berättelse om hur de genom multiversums Grå hallar tagit sig dit och ville undersöka möjligheterna att fly samma väg. Han kunde också berätta att öns dilemma delat befolkningen i två falanger där han själv företrädde kristallriddarna och att aktivt försöka bryta förmörkelsen på alla tänkbara sätt. Den andra falangen, Stoftkrälarna, leddes av Livbärerskan som förespråkade att genom passivitet och underkastelse stilla sanningsgudens vrede.Medan konungen talade hade en vacker ung kvinna anslutit sig och Arn presenterade henne som Jarmona av Gryning, kvinnan som följt honom från Marjura på Blatifagus. Jarmona var sedan tidigare invigd sanningsprästinna och hade en nära relation till Livbärerskan varpå hon föreslog att sällskapet skulle följa henne till Stegos huvudstad Mea Plakole för att möta Livbärerskan.
I den lågmälda och dystra huvudstaden låg förutom det kungliga palatset Rödrovan även det heliga växthuset Lysariet, där Livbärerskan och hennes stoftkrälare höll till. Livbärerskan, i rakt nedstigande led ättling till Matriarken från Zinza, hälsade sällskapet med misstänksamhet. Hon verkade varken road av Radagasts ogudaktiga skönhet eller det faktum att de överhuvudtaget dykt upp på ön. Jarmona förklarade att Stoftkrälarnas underkastelse var strikt och deras enda aktiva handling var att fylla den närbelägna arenan Botebägaren med de avlidnas huvuden då en tolkning av Nomona Verdica gjorde gällande att en till bredden full arena med edsbrytarnas skallar skulle skänka förlåtelse och häva mörkret. Melobin protesterade högljutt mot kvinnornas extrema livsåskådning vilket retade Livbärerskan som kraxade upprört om att folket måste hållas enade under botgöringen och att både konungen och Jarmona som tillträdande drottning var rörande överens om detta. En oroande tystnad infann sig i växthuset och snart därefter var audiensen slut.
På vägen tillbaka till Ljushem tog man vägen förbi Irminsulträdet på kalkklippan vid den svarta ödesstranden där man fann Arn och kristaloklinerna i full färd med att undersöka trädets eventuella passager mot de Grå hallarna. Utan att finna någon öppning återvände man tillsammans till Ljushem där det serverades en inländsk gryta på svamp och jordbönor. Radagast hade svårt att sova samma natt då han störde sig på hur smutsig han upplevde världen jämfört med det perfekta Bythos och övervägde hur den kunde förändras med hans nyvunna kunskaper i Höga språket.
Följande morgon väcks man tidigt av en gormande Haejmir som berättar att svärdet Nabakos är försvunnet. Efter en genomsökning av Ljushem konstaterar man att även kristaloklinen Kryolf är försvunnen och med hjälp av Ulvrics vildmarkskunskaper följer man spåret till huvudstaden. I Mea Plakole nås man av ryktet att Livbärerskan är död och vid Lysariet och Botebägaren vägrar Stoftkrälarna att släppa in dem med hänvisning till dödsfallet och Jarmonas kröningscermoni som tillträdande Livbärerska.
Radagast, Melobin och Ulvric anade oråd. Hade Livbärerskan utsatts för ett attentat? Var Haejmirs svärd inblandat och skulle sällskapet isåfall beskyllas för mordet? Man passerade ännu en gång Irminsulträdet på vägen till Ljushem där en folksamling uppehöll sig för att skåda platsen där sällskapet tidigare anlänt. Radagast bestämde sig för att rådfråga Koklai som vägrat lämna trädet sedan ankomsten och tuppen svarade att han kunde frammana trädets öppning mot Grå Hallarna. När folkmassan ser tuppen tala till Radagast grips de av rädsla för det skapelsestörande och flyr i panik.
I riddarsalen på Ljushem fann man samma natt Arn och den nytillträdde Livbärerskan Jarmona i högljudd dispyt. Jarmona hade av diskussionen att döma fått reda på Arns planer att lämna Stegos, och sin trolovade, bakom sig och sällskapet kom just lagom till Jarmonas beskyllning av dem till att ha förhäxat kungen med sitt tal om Grå Hallar och deras sätt att spä på motståndet till underkastelse. Melobin började ännu en gång ifrågasätta underkastelsens väg, vilket gjorde Jarmona än mer rasande och slutade med att hon befallde sina stoftkrälare att gripa den forne isdruiden. Melobin hade sedan en tid anammat sitt värv som medlem i Ghumgakks mördarsekt Rhabdorana och gjorde några smidiga undanmanövrar följda av cirkulerande gester med sin mördarskära. Strax därpå låg en handfull stoftkrälarna på stengolvet runt honom ömsom skadade ömsom döda. Jarmona och hennes kvarvarande följe backade skräckslagna ut ur salen och försvann i riktning mot Mea Plakole.
Arn uppskattade inte Melobins tilltag, men insåg också att de inte längre hade något val om de ville undkomma ön. Tillsammans påbörjade de proviantering inför resan ur i de Grå Hallarna men i den tidiga morgontimmen kom uppgifter från spejare att ett väldigt folkuppbåd var på väg mot Ljushem. Livbärerskan hade enligt spejaren spridit vittnesuppgifterna om Radagasts talade och skapelsevidriga tupp och Melobins oprovocerade avrättning på de heliga stoftkrälarna vilket väckt stor vrede bland stegosierna. Arn befallde hastig reträtt mot Irminsulträdet men man kom inte långt innan folkmassorna var över dem. Fångade i folkhavets grepp släpades man vårdslöst i riktning mot Blatifagus håla samtidigt som en vagn med ett väldigt armborst rullade fram där det stulna svärdet Nabakos var satt som pilspets.
Radagast såg upp emot den mörka himlen och bad en bön till ljusets gud Tigwalvan att bringa ljuset åter över Stegos, men då den himmelske fadern inte svarade insåg kafrilerprästen sig övergiven och bad istället kort om förlåtelse för det han nu skulle uträtta. ”Frigör oss!” vrålade han på Höga Språket så alla inom hörhåll slogs till marken av ordens kraft. Han upprepade befallningen och hela folkhavet trycktes tillbaka. Vid den tredje befallningen trycktes vågorna från Stegos ut i bukten och när de återvände följdes de av en varm vind som fick öns kristallträd att rassla. I samma stund kröp solskivans kant över horisonten och folket såg, slagna av stumhet hur ljuset kom vandrande mot dem. Ingen av dem hade tidigare upplevt en morgon och ingen runt den gudomlige kafrilerprästen förmådde resa sig.
Utanför möttes man av jättelika grå hallar likt dem Melobin och Manghalde tidigare vandrat i. Tuppen Koklai visade vägen och förklarade att de sökte sig mot det förmörkade ljusets träd, vilket var det Irminsulträd som enligt honom låg närmast. Hans förklaring avbröts av ett avgrundsvrål någonstans långt bakom dem. Den hånfullt flerstämmiga rösten talade därefter direkt till Melobin.
- Ditt lilla kräk till Isdruid. Kom bara kom så skall jag förgöra dig och dina patetiska medresenärer precis som jag avlivade ditt avskum till far.
Melobin vrålade ilsket tillbaka, men hejdades av Radagast som fick sällskapet att öka farten.
Efter ytterligare en stunds tidlös vandring stod man plötsligt framför en underlig damm från vilken långa rötter sträckte sig upp i ändlösheten. Koklai skuttade fram och tog en mun vatten från källan vid glasrotens fot varpå han flaxade upp och skrev vätskan längs dess både där genomskinliga skott sköt ut som en oregelbunden stege. Han uppmanade därefter alla att fort klättra uppåt utan att titta ner samtidigt som Ebharing lösgjorde sig ur skuggorna och slet Iblis i stycken. Melobin vrålade av vrede och svor att hämnas den olycksaliga katten innan även han raskt förflyttade sig uppåt.
När Melobin slutligen trotsar Koklais förmaning och tittar ner ser han inte längre de Grå hallarna eller trädroten vid dammen utan en mörk strandklippa som brant störtade mot havet nedanför. Genom den fuktiga dimman kunde de övriga nu urskilja en mörk slätt med märkliga glittrande träd. Efter att ha klättrat ner såg de solen komma upp ur havet, men istället för morgonsolen varma strålar steg en svart och kylig rundel med ljus enbart strålande runt sig vilket spred ett underligt halvdunkel över det dystra landskapet.
I kristallskogens bryn stod en grupp män som på vakt. Likt träden de gömde sig bland var deras svärd och pilbågar av glas och deras anförare presenterade sig som kristaloklinen Naram-Sin av Stegos kungliga kristallriddarna. Naram-Sin och hans riddare förde sällskapet vidare till sin konung Arn den förste vid fästningen Ljushem som låg på Stegos sydkust. På vägen berättade han om öns flerhundraåriga förbannelse där Shamash sänkt ett ständigt mörker över ön sedan öns förfäder brutit en helg ed till sanningsguden. Sedan dess gick varken varken luft eller vatten att färdas genom vilket gjort att ön legat isolerad från omvärlden sedan dess.
Väl på Ljushem blev man varmt mottagna av konungen. Arn kände igen Radagast som räddat honom undan en säker död av Blatifagus drakeld i det gamla jaktslottet och kände även igen Melobin och Haejmir från kvicksilvergruvan på Marjura dit han kommit för att hämnas på ormen. Då han vid konfrontationen lärt känna drakens namn på det Höga språket så hade han befallt den att föra honom till hans hemtrakter i Lasemos på Palamux för att vinna ett vad med sin bror Ambrion, men när de passerade luftrummet över Stegos drabbades draken av edsbrytarnas förbannelse och störtade på ön. Som förste farlänning att bestiga ön hade han krönts till konung enligt en tolkning i de heliga sanningsskrifterna Nomona Verdica men samtidigt blivit medfånge på den förbannade ön. Arn var därav mycket intresserad av att höra sällskapets berättelse om hur de genom multiversums Grå hallar tagit sig dit och ville undersöka möjligheterna att fly samma väg. Han kunde också berätta att öns dilemma delat befolkningen i två falanger där han själv företrädde kristallriddarna och att aktivt försöka bryta förmörkelsen på alla tänkbara sätt. Den andra falangen, Stoftkrälarna, leddes av Livbärerskan som förespråkade att genom passivitet och underkastelse stilla sanningsgudens vrede.Medan konungen talade hade en vacker ung kvinna anslutit sig och Arn presenterade henne som Jarmona av Gryning, kvinnan som följt honom från Marjura på Blatifagus. Jarmona var sedan tidigare invigd sanningsprästinna och hade en nära relation till Livbärerskan varpå hon föreslog att sällskapet skulle följa henne till Stegos huvudstad Mea Plakole för att möta Livbärerskan.
I den lågmälda och dystra huvudstaden låg förutom det kungliga palatset Rödrovan även det heliga växthuset Lysariet, där Livbärerskan och hennes stoftkrälare höll till. Livbärerskan, i rakt nedstigande led ättling till Matriarken från Zinza, hälsade sällskapet med misstänksamhet. Hon verkade varken road av Radagasts ogudaktiga skönhet eller det faktum att de överhuvudtaget dykt upp på ön. Jarmona förklarade att Stoftkrälarnas underkastelse var strikt och deras enda aktiva handling var att fylla den närbelägna arenan Botebägaren med de avlidnas huvuden då en tolkning av Nomona Verdica gjorde gällande att en till bredden full arena med edsbrytarnas skallar skulle skänka förlåtelse och häva mörkret. Melobin protesterade högljutt mot kvinnornas extrema livsåskådning vilket retade Livbärerskan som kraxade upprört om att folket måste hållas enade under botgöringen och att både konungen och Jarmona som tillträdande drottning var rörande överens om detta. En oroande tystnad infann sig i växthuset och snart därefter var audiensen slut.
På vägen tillbaka till Ljushem tog man vägen förbi Irminsulträdet på kalkklippan vid den svarta ödesstranden där man fann Arn och kristaloklinerna i full färd med att undersöka trädets eventuella passager mot de Grå hallarna. Utan att finna någon öppning återvände man tillsammans till Ljushem där det serverades en inländsk gryta på svamp och jordbönor. Radagast hade svårt att sova samma natt då han störde sig på hur smutsig han upplevde världen jämfört med det perfekta Bythos och övervägde hur den kunde förändras med hans nyvunna kunskaper i Höga språket.
Följande morgon väcks man tidigt av en gormande Haejmir som berättar att svärdet Nabakos är försvunnet. Efter en genomsökning av Ljushem konstaterar man att även kristaloklinen Kryolf är försvunnen och med hjälp av Ulvrics vildmarkskunskaper följer man spåret till huvudstaden. I Mea Plakole nås man av ryktet att Livbärerskan är död och vid Lysariet och Botebägaren vägrar Stoftkrälarna att släppa in dem med hänvisning till dödsfallet och Jarmonas kröningscermoni som tillträdande Livbärerska.
Radagast, Melobin och Ulvric anade oråd. Hade Livbärerskan utsatts för ett attentat? Var Haejmirs svärd inblandat och skulle sällskapet isåfall beskyllas för mordet? Man passerade ännu en gång Irminsulträdet på vägen till Ljushem där en folksamling uppehöll sig för att skåda platsen där sällskapet tidigare anlänt. Radagast bestämde sig för att rådfråga Koklai som vägrat lämna trädet sedan ankomsten och tuppen svarade att han kunde frammana trädets öppning mot Grå Hallarna. När folkmassan ser tuppen tala till Radagast grips de av rädsla för det skapelsestörande och flyr i panik.
I riddarsalen på Ljushem fann man samma natt Arn och den nytillträdde Livbärerskan Jarmona i högljudd dispyt. Jarmona hade av diskussionen att döma fått reda på Arns planer att lämna Stegos, och sin trolovade, bakom sig och sällskapet kom just lagom till Jarmonas beskyllning av dem till att ha förhäxat kungen med sitt tal om Grå Hallar och deras sätt att spä på motståndet till underkastelse. Melobin började ännu en gång ifrågasätta underkastelsens väg, vilket gjorde Jarmona än mer rasande och slutade med att hon befallde sina stoftkrälare att gripa den forne isdruiden. Melobin hade sedan en tid anammat sitt värv som medlem i Ghumgakks mördarsekt Rhabdorana och gjorde några smidiga undanmanövrar följda av cirkulerande gester med sin mördarskära. Strax därpå låg en handfull stoftkrälarna på stengolvet runt honom ömsom skadade ömsom döda. Jarmona och hennes kvarvarande följe backade skräckslagna ut ur salen och försvann i riktning mot Mea Plakole.
Arn uppskattade inte Melobins tilltag, men insåg också att de inte längre hade något val om de ville undkomma ön. Tillsammans påbörjade de proviantering inför resan ur i de Grå Hallarna men i den tidiga morgontimmen kom uppgifter från spejare att ett väldigt folkuppbåd var på väg mot Ljushem. Livbärerskan hade enligt spejaren spridit vittnesuppgifterna om Radagasts talade och skapelsevidriga tupp och Melobins oprovocerade avrättning på de heliga stoftkrälarna vilket väckt stor vrede bland stegosierna. Arn befallde hastig reträtt mot Irminsulträdet men man kom inte långt innan folkmassorna var över dem. Fångade i folkhavets grepp släpades man vårdslöst i riktning mot Blatifagus håla samtidigt som en vagn med ett väldigt armborst rullade fram där det stulna svärdet Nabakos var satt som pilspets.
Radagast såg upp emot den mörka himlen och bad en bön till ljusets gud Tigwalvan att bringa ljuset åter över Stegos, men då den himmelske fadern inte svarade insåg kafrilerprästen sig övergiven och bad istället kort om förlåtelse för det han nu skulle uträtta. ”Frigör oss!” vrålade han på Höga Språket så alla inom hörhåll slogs till marken av ordens kraft. Han upprepade befallningen och hela folkhavet trycktes tillbaka. Vid den tredje befallningen trycktes vågorna från Stegos ut i bukten och när de återvände följdes de av en varm vind som fick öns kristallträd att rassla. I samma stund kröp solskivans kant över horisonten och folket såg, slagna av stumhet hur ljuset kom vandrande mot dem. Ingen av dem hade tidigare upplevt en morgon och ingen runt den gudomlige kafrilerprästen förmådde resa sig.
Kommentarer
Trackback
