I skuggan av Trakorien

Radagast tvekade. Att ge den ärrade trollkarlen Kamalkus något i utbyte mot den vita vargkvinnan verkade lönlöst. Kamalkus skulle just avspisa gästerna då han plötsligt fick syn på den kargomitiska danserskan som stod skymd bakom de övriga. Han vandrade fram till Didra som kunde urskilja något vått i mannens ögonvrå när han med skälvande röst tog till orda: ”Ni liknar intill sammanblandning Furstessan Elmesum av Krimbydh. Vi svor varandra evig kärlek men förrådes genom Shigelas avund. Den lilla skorpionen och jag tjänare båda som lärlingar åt samme mästare i palatset Kranglinda nedom bergen.  När Elmesum avfärdade hans klumpiga inviter så hämnades han genom att stänga portalen till Gombitakles slemdjungler bakom mig”. Kamalkus lossade läderfodralet som omslöt hans vänstra underarm där det istället för en hand böljade en oformlig klump som fick alla att rygga tillbaka. Han förklarade hur Kaklunen bjudit honom skydd undan slemdjungelns dödliga syraregn, men hur den i gengäld blivit en del av honom. Vid återkomsten hade han sökt hämnd på Shagul men funnit att både han och Elmesum sedan länge låg begravda på Marjura. Trots att Gobrugda visade honom gravplatsen så var Shaguls magi alltför dold för att märka spår av liv.

Radagast avbröt honom kvickt med sitt eget kall och hur Vox Ranzina talade om Shaguls död men Kamalkus viftade bort förslagen om allians med att hämndens tid sedan länge är förbi och att inget av detta längre spelade någon roll. Hans sorgsenhet förbyttes därefter hastigt i ett leende när Radagast på nytt bad honom om att överlämna Raoga. Han lovade att göra dem till viljes, men att han först ville skulptera Didra och Steinar. Radagast tvekade men Kamalkus försäkrade att en mästare som honom själv skulle genomföra detta redan innan soluppgången vilket den godtrogne Radagast accepterade. Därpå förde Kamalkus med sig Didra och Steinar mot en spegel i ett av arbetsrummets hörn och försvann in igenom den.

Tystnaden sänkte sig över rummet med undantag från svara snyftningar. Ulvric och Hæjmir upptäckte då den lilla flickan som satt ihopkrupen i ett hörn. Hon pekade skräckslagen på en staty med fötterna inlindade i tygstycken. Hæjmir förde långsamt undan tyget och fann till sin fasa att statyn slutade i benstumpar från en människa. Radagast förfärades över hur den mästerlige skulptören var en bluff men kom i nästa stund att tänka på Didra och Steinar som nu var i Kamalkus våld. Tillsammans begav man sig in efter sina vänner genom spegeln.

Förvånade trädde man in i ett dunkelt upplyst rum fyllt av vackra men förskräckta statyer och med speglar och lårar längs väggarna. Ljudet av en nyckel som vreds om i ett lås fick alla att söka skydd och så snart dörren öppnats så blåstes ljuset ut innan dörren åter stängdes. Alla satt tysta i mörkret och försökte urskilja om någon dröjt sig kvar i mörkret men då inget hördes lät Radagast sitt heliga ljus strömma ut från handflatan och lysa upp rummet samtidigt som ett ljus tändes i spegeln bakom hans gömställe. I nästa sekund sliter två armar tag i Radagast bakifrån och släpar honom bakåt. Han försöker urskilja förövaren och känner igen armarna. De var identiska med hans egna.

Melobin som smugit omkring i källarkomplexet smyger nu upp dörren till lagerlokalen just för att se Radagast spegelbild släpa in animisten i spegeln. Isdruiden grips av raseri över hur verkligheten framför honom kollapsar och rusar fram till spegeln som han river i golvet med ett kras. Förvånade kan man nu se hur spegelskärvorna på golvet förvandlats till stenmosaik och att Radagast blivit kvar på andra sidan.

Bedrövade över att ha förlorat sin vän och förkämpe i kampen mot Shagul fortsätter man ut genom dörren och genom en korridor dit Melobin sett Kamalkus föra Didra och Steinar. Hæjmir slår in dörren där den vildsinte Kamalkus försöker släpa den gråtande Didra framför en spegel. Av Steinar syns bara en vacker men förvånad skulptur. Trollkarlen släpper med ens danserskan och ler mot gruppen.  ”Jag ser att ni upptäckt min svaghet”. ”Vad i hela världen är det som pågår” hördes en röst bakom dem. Den vackre kurtisan som Melobin mött i ett av sidorummen hade kommit ut efter allt oväsen och stod nu insvept i en vit vargpäls och stirrade frågande på sällskapet. Till svar fick han förtvivlade tillrop som avbröts av Kamalkus medgivande ”Jaja, jag dödade och flådde den sjuka vargkvinnan. Men pälsen var frisk!” påpekade han glatt.

Hæjmir hade nu tröttnat på trollkarlens ondsinta  värv och drog svärdet Nabakos. Kamalkus kastade sig i skydd in genom en närstående spegel och hann undan just som spegeln gick i kras. Melobin lägger ett skynke över den kvarvarande förstenande spegeln och tittar nyfiket in i en annan spegel som visar hans sönderfallande kropp. Skräckslagen flyr han tillbaka ut genom sidodörren som ledde till kastellets baksida. Samtidigt hittar Ulvric en urna med underliga inskriptioner i ett hörn. När han lossar korken fladdrar ett tjugotal gula fjärilar ut och löses upp i ett gult damm. På urnans botten finner han en lapp som talar om att Nekromorben vaknat och skall straffa tjuven. Oförstående stoppade han ner lappen och lämnade därefter tornet tillsammans med de övriga. Gryningen hade kommit just som sällskapet vandrade tillbaka mot byn. Den oförstående kurtisanen Arvor Salmello stämde upp i en gladlynt och opassande visa men råddes istället att byta kläder då vargmännen knappast skulle uppskatta att han gick klädd i kvarlevorna av deras sierska. Den lilla flickan ville inte lämna ön utan vinkade istället av dem vid kajen.

Halvvägs över sundet mot Trinsmyras fastland såg man vargmännen komma paddlande på sina flottar. Onda Bettet stod i fören och stannade dem. Melobin berättade sorgset hur trollkarlen Kamalkus dödat oraklet och visade den vita pälsen. Vargmännen vrålade av vrede. Onda Bettet krävde att man skulle återvända med dem till lägret i Wulferveden där någon väntade på dem.

Samma kväll hade man nått tillbaka till lägret och fördes in i Onda Bettets tält. Här väntade en figur klädd i kåpa som verkade ha inflytande på vargkvinnan. De båda anklagade sällskapet för att ha mördat Raoga och även för att ha ett annat orakel på sitt samvete. När de nekade avslöjade sig figuren i kåpa som Gozcana da Skugre och krävde att de genast skulle återlämna själen i smycket. Melobin tog tillfället i akt och öppnade amuletten mot Gozcana så att hans själ bytte plats med den fete siaren i Skuger. Gozcanas kropp rusar runt i panik varpå hans inflytande över Onda Bettet försvinner. Hon inser snart att Melobin talat sanning och blir övertalad att byta den döda Raogas päls mot ett stycke drakskinn som Ulvric burit med sig.

Efter att ha lämnat Wulferveden bakom sig följande dag så återvänder man till Vumbra där kvällen spenderas genom återhämtning på ett trevligt värdshus. Själen i Gozcanas kropp visade sig vara astronomen Nastigast som först trodde sällskapet skulle mörda honom men då han insåg att så inte var fallet berättade han för dem om konfluxen, vars fenixpunkt i tid och rum skulle avgöra framtiden. Denna fenixpunkt skulle Nastigast beräkna med stjärnornas hjälp vilket också var anledningen till att Shagul beordrat mord på alla siare och astrologer. Om fenixpunkten förblev dold kunde han själv beräkna och dominera konfluxen till sina egna syften. Den lilla figuren som funnits i buren på den svävande klippan var en Homuculus, en skapelse som DiFolterna odlat fram från Shaguls döda avbild och som skulle förhindra Shagul att skapa fler kloner. Skulle den komma till skada skulle allt vara förlorat. Melobin svarade inte. Följande morgon tog man farväl av Vumbra och seglade med en handelskavarell mot Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia dit Melobin blivit kallad av den högste drömdödaren – Shar Kishanti Manzola. Nastigast menade att han behövde resa till Gobrugda för att i stillhet beräkna fenixpunkten men Melobin menade att det besöket fick vänta.

En enorm krigsflotta låg för ankar utanför staden vilket skvallrade om att offensiven mot Trakoriska riket var nära förestående. Väl iland kunde Melobin bittert konstatera att det elände som man bekämpat vid sitt förra besök fortfarande var oförändrat och att de patrullerande drömdräparna höll stadsborna under hård kontroll där varje leende bestraffades hårt. Vid Sanningspalatset togs Melobin emot medan övriga hänvisades tillbaka ut på gatan. I ett av palatsets praktfulla audiensrum väntade den Manzola och ställde genast Melobin mot väggen med en redogörelse av Vox Ranzina. Efter att isdruiden kungjort sin berättelse om de två misslyckade fritagningsförsöken på orakel, astrologen Nastigast och Shaguls mördarsekt uppstod en kort tystnad. Därefter fick Melobin en lång avhyvling för sitt och sällskapets agerande varpå mannen krävde att han omgående skulle överlämna den vita pälsen och Nastigast. Melobin lämnade över pälsen som han burit med sig men skyndade sig därefter ner för att varna de andra. Undertiden ute på gatan hade Arvor Salmello lyckats att genom sin vackra sång få en shamashprästinna att skratta vilket han såg som en fjäder i hatten för sin ryktbarhet. Sällskapet begav sig nu genast till Perrimas hus där de togs emot av hennes tjänare som kunde berätta att hon fängslats efter att hon motsatt sig Manzola. Kort därpå bultade det på porten där en patrull drömdräpare tvingat den skrattande prästinnan att ange Arvor. Kurtisanen greps obönhörligen för att ha vilselett prästinnan och placerades i häkte. Melobin och de övriga satt vakna hela natten och diskuterade hur de skulle kunna frita både Perrima och Arvor då det åter bultade på porten. Hæjmir öppnade försiktigt och möttes av Perrima och två andra fångar som lyckats bryta sig ut ur fängelset. Perrima ledde sällskapet genom i en lönnpassage ner i stadens katakomber och tillsammans seglade man mot Gobrugda i Sumraträsken.

Flera dagar senare hade man utan större missöden anlänt till den lilla träskön där Gobrugda väntade. Nastigast valde att i avskildhet försjunka i stjärnskåderi medan övriga förklarade för shaguliten att kroppen inte längre var Da Skugres. Efter gemensam aftonvard tog Melobin och Perrima en promenad där Melobin avslöjade sin misstro till verkligheten och gudarnas plan. Perrima saknade all tvivel och varnade honom för att låta det skapelsevidriga slå rot i honom. Strax efter att hon lämnat isdruiden kom Gobrugda gående. Han undrade varför han kände Melobins hat starkare än från de andra och efter att Melobin vräkt ur sig sin livshistoria om hur hans mor blev övergiven av Gobrugda och hur hon senare dog föll han i gråt. Han menade att han alltid älskat hans mor och bedyrade att Malek Mangus aldrig fört med sig något bud om hennes ankomst. Istället hade shagulitbrodern lämnat över ett brev där Melobins mor likt sin familj förkastade Gobrugda som en smutsig Ilbaurisk alkemiker. Den ondskefulle Malek Mangus hade trots sin död nu lyckats ställa till det för Melobin en sista gång, men aldrig mer. Far och son omfamnade varandra. "Vi är som pjäser i gudarnas smickelbräde" suckade Melobin.

Kommande morgon betraktade sällskapet gemensamt de kvarvarande stroferna i Vox Ranzina. Perrima tyckte sig minnas något om den krönta klippa där det blå ögat skulle finnas, men att informationen med största säkerhet fanns kvar i biblioteket i hennes bostad. Man bestämde att Perrima, hennes följeslagare och Nastigast skulle stanna hos Gobrugda medan övriga återvände till Albarunzia.

Efter ännu en händelselös resa återvände man till huvudstaden i Kishatet och efter en noggrann genomsökning av Perrimas bibliotek fann man vad man sökte. Krönta klippan var ett annat namn på Kungsklippan i bergsmassivet Bektar på Palamoxi västkust. Plötsligt ljöd knackningar på porten. Arvor gjorde entré och berättade att han lyckats fly drömdräparna men att de var honom i hälarna. Melobin öppnade lönnpassagen ut från huset samtidigt som ljudet av den inslagna porten hördes ute i hallen. ”Fort! Vi måste ut härifrån!”.

Regnbyarna yrde över karavellens däck när man flera dagar senare siktade det av Trakoriska riket ockuperade Vumbra på Trinsmyras ostkust. Under seglatsen hade sällskapet lyckats läka sviterna från Rhabdorana-mördarnas angrepp i Skuger och även fått ta del av övriga resenärers skvaller. Det talades bl.a. om att Lugal Praanz da Kaelve försökt efterträda Goba da Grummi som Digeta Longas anförare, men att detta ogillats av flera medlemmar i Bodaken som röstat emot honom och därmed försvagat rikets underrättelsetjänst. Elaka tungor talade om att främmande makter satt press på de berörda medlemmarna men inget gick i nuläget att bevisa. En annan otrevlig händelse som skakade riket var den excentriska bankett där befäl och andra högt uppsatta trakorier på norra Paratorna bjudits in av en hemliga välgörare. Samtliga offer hade förolyckats av en förgiftning vilket besvarats med att en kejserlig hird från Tricilve nu fanns på plats för att säkra bevis.

Vumbra visade sig vara en oroshärd där motståndsmän från Rung gjort framryckningar på landsbygden inte långt från staden. Kunde ockupationsmakten vara nära kollaps?

Medan Radagast tog en tupplur passade Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir på att ta in på ett värdshus där de observerade några av rövarna från Hymbergond. Försiktigt gav man sig av utan att upptäckas. Radagast gav sig senare iväg för att undersöka om staden erbjöd någon av kafrilernas sjukstugor och när han märkte att så inte var fallet spenderade han en ansenlig summa trakiner på en vacker byggnad vid stora torget där en kvinna och hennes barn anställdes att hjälpa behövande. Melobin lyckades få information om att det fanns vargfolk i skogarna norr om Vumbra, den såkallade Wulferveden och att de handlade med byn Romsa väster om Vumbra.

Melobin fick under följande morgon ett bud från den trinsmyriske adelsmannen Moduron da Riakme som bad isdruiden att snarast infinna sig på en närliggande taverna. Monduron hade en hälsning från sina allierade i Det Heliga Kishatet.  Shar Kishanti Manzola krävde att Melobin snarast skulle resa till Albarunzia för att avlägga rapport om Vox Ranzinas orakel. Det samlade motståndet mot Trakoriska riket, även känt som Järnkedjan, rustade under Manzolas ledning för helig krig mot horan Kastyke och förutom tung mobilisering i Kishatet så hade en stor trupp ransarder landstigit i Karramak vilket satt ytterligare press på huvudstaden. Samtidigt spreds Vox Ranzina som en löpeld på Paratorna. Han menade att en slutstrid förmodligen var nära förestående.

Samma dag fick man plats på en oxdriven kärra som färdades längsmed Hornälven mot Romsa. Man blev avsläppta i byns utkant och slog läger i skogsbrynet. Under natten hördes olycksbådande ylande inne i mörkret men trots att Melobin  smög runt för att lokalisera vargarna så fann han inget. Hällregnet fortsatte kommande dag då skogens skuggor omslöt dem på deras vandring. Plötsligt hördes ett ilsket rovdjursvrål alldeles bakom dem och i nästa sekund var de omringade av morrande vargmän. Radagast som genom sina resor väl kände vargfolkens seder blottade genast halsen i underläge vilket fick övriga att göra detsamma och därmed lugnade flocken. Alla fördes genom den snåriga vildmarken och var i skymningen framme vid vargfolkets bosättning där stora eldar brann mellan tält och hyddor. I ett stort tält mötte man den mörkpälsade vargkvinnan Onda Bettet som var vargfolkets ledare. Radagast förklarade att den vita vargkvinnan var i fara och måste lämna lägret, men Onda Bettet svarade morrande att hennes orakel Raoga inte kunde följa dem eftersom hon blivit bortförd av människofolk från Gatves Klippa. Ön var tillhåll för två mäktiga trollkarlar och tillika tvillingar – man och maninna. Deras namn var Kamalkus och Fundibera vilka också var berömda för sina excentriska och egendomliga gästabud, vilka var lika omtalade och kostsamma som de välbärgade gäster som bjöds in. Radagast hade hört talas om Kamalkus som sades vara en enastående skulptör men också enligt myten odödlig.

Onda bettet och hennes folk var nu i färd att bygga flottar för att med våld återta sitt orakel och döda alla i deras väg. Melobin föreslog att sällskapet skulle få undersöka ön först i hopp om att blodsspillan skulle undvikas från båda sidor men främst från den vita varginnan. Onda Bettet var inte medgörlig men gick till sist med på att vänta med sitt angrepp till gryningen. Därefter skulle Gatves klippa färgas röd.

Regnet hade nästan upphört när Radagast, Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir paddlade ut i natten mot fiskebyn på andra sidan sundet där fiskeslupar låg och guppade. Bortom byn kunde man urskilja tvillingmagikernas kastell högst upp på en brant klippa badandes i månskenet.

Trots den sena timmen möttes man där av vänliga bybor som hjälpte till att förtöja båten och bjöd sällskapet på kvällsmat. Radagast och Melobin våndades över tanken att låta dessa människoliv gå till spillo för vargfolkets vrede, men nämnde inget om det stundande anfallet.

Efter att ha avböjt nattlogi hos byborna och vandrat en bit på stigen mot kastellet mötte man en samling barn som nyfiket började fråga om farlänningarnas ärende. När man förde Kastellet på tal berättade en liten flicka glatt att hon och hennes vänner brukade leka upp vid citadellet vilket gjorde att Hæjmir började fråga ut henne utan att få något vettigt svar. När man lämnat barnen bakom sig började man diskutera alternativen. Melobin ville nyttja överraskningsmomentet genom att hitta alternativa ingångar i fästet medan övriga bestämde sig för att vandra direkt mot ingången. Efter att ha tagit farväl begav han sig in i snårskogen och rundade snart klippan vars baksida stupade hissnande brant mot de det klippiga kustbandet nedanför. Han kunde trots mörkret urskilja resterna av en pir vid vattenbrynet som via en sedan länge raserad trappsats anslutit mot en grottöppning ovanför och förmodligen en hemlig entré in i kastellet. Med hjälp av medhavt rep och änterhake hade Melobin snart klättrat upp till grottan som mycket riktigt var en gång in i berget. Bakom en dörr fann han en trappa som ledde upp till en arbetsrum med en mängd statyer och en bänk med dammiga skulptörsredskap. Hade Kamalkus lagt sitt beryktade värv på hyllan? Längs bortre väggen dolde ett draperi tre speglar som utstrålade stark magi utan att Melobin kunde avgöra dess tradition. Förbryllad fortsatte isdruiden ut genom en annan dörr och in i en korridor där en underlig sång kom från den närmaste dörren. Utan att tveka öppnade han dörren och kom in i ett gallerförsett rum där en underlig kurtisan med rakat huvud skrålade en vansinnig visa. Melobin slog sig för öronen, men det var redan försent. Trots att han spjärnade emot hade sången redan slagit rot i hans fallfärdiga psyke och efter att ha backat ut smällde han igen dörren bakom sig. I panik rusade han vidare i korridoren och slog upp nästa dörr där en vacker man låg halvnaken på en divan bland vin, väldoftande mat och mjuka pälsar. Mannen presenterade sig som Salmello den Sorglige från Klomellien vars hjärtskärande sång fått badjarer att gråta. Han berömde därefter den vackre isdruiden och bjöd honom att stiga in och göra honom sällskap i måltiden men den ångestfyllde Melobin skakade bara på huvudet och skyndade vidare.

Uppe vid kastellet hade Radagast, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir åter stött ihop med den lilla flickan när de funnit henne smygtitta på dem bakom en av de många vackra skulpturer som prydde stigen mot Kastellet. Flickan lovade att berätta mer om Kamalkus och Fundibera om de lät henne följa med vilket man accepterade och efter att ha smugit sig över muren som omgärdade citadellet stod man snart på gårdsplanen där det pampiga tornet flankerades av ett boningshus. Hæjmir som alltid varit ängslig över häxkraft käftade med flickan om att smyga uppför torntrappan för att känna på porten vilket tillslut ledde till att flickan gick och öppnade den och försvann in. De övriga smög strax efter och fann en fuktig och mögelanfrätt stenkorridor som ledde förbi ett välutrustat kök och uppför en trappa till ett stort arbetsrum. Rummet var fyllt av arbetsbänkar och hyllor fyllda av pergament, redskap, böcker och örtpåsar samt en spegel i ett hörn. Man började rota igenom rummet i jakten på ledtrådar då ett par dubbeldörrar plötsligt slogs upp och en man kom gapflabbande in i rummet och välkomnade de oinbjudna. Han var lortig och illaluktande som en uteliggare och endast ifört en dyrbar kaftan som han ogenerat lät förbli öppen. På det ärrade huvudet spretade hår och skägg åt alla håll. Därtill hade mannen vänsterhanden i ett smutsigt läderfodral. Den svettstinkande mannen medgav utan omsvep att han var Kamalkus varpå Radagast berömde hans skulpturkonst och omfamnades därefter ofrivilligt. Han blev med ens mer avvaktande när den vita vargkvinnan kom på tal och frågade kryptiskt vad de ville med henne samtidigt som han smätte med fingrarna åt Ulvric att hämta lökostar och vin från skafferiet. Han vände sig därefter tillbaka mot Radagast och log hemlighetsfullt. ”Vad har ni möjligen att erbjuda någon som mig?”

Färden till Skuger var bedrövlig. Sällskapet hade med tanke på de tidigare händelserna i Ranz, valt att inte resa tillbaka den vägen utan färdades istället österut mot Joodak. Redan efter första dagsfärden kunde man konstatera att matransonerna ruttnat vilket gjorde att Hæjmir och Ulvric fick ge sig ut på jakt. Ulvric lyckades fånga en torftig fisk som knappt räckte till honom själv medan Hæjmir själv blev jagad av en mustelon. Den vane jägaren gjorde dock processen kort med mustelonen, som i brist på annat fick tjäna som färdmat. Radagast som börjat oroa sig för vad som hänt ranzinerordern, men också hans skyddsling Krilljon, sände iväg den örn som han befallit som spiritus familaris. Örnen fick i uppdrag att uppsöka kafrilernas sjukstuga i Tricilve och se till att de hämtade hem barnet.

Utsvultna och trötta anlände man efter många dagsmarscher till byn Joodak på östkusten. Ulvric lyckades ordna plats på en handelskaravell som skulle norrut mot Skuger och följande morgon lättade man ankar. Melobin sökte sig till Radagast och bad honom undersöka det smycke som han funnit i det ensliga tornet i Sumbraträsken. Smycket hade från börjat varit en ärgat bronsbit men hade sakta förvandlats till ett vackert silverarbete. Radagast luktade på det men fann inget spår av magi. Förvånad kände han istället en kraft från skaparfientlig magi utstråla från Didras halssmycke. Bekymrad bestämde han sig för att inte skapa någon konflikt och sade tillsvidare inget om saken. Några dagars segel senare återvände Radagasts örn med omstörtande nyheter. Radagast var efterlyst för uppvigling sedan han och de övriga undkommit de knektarna vid Ranz. Da Grummi hade blivit rasande och beordrat sina trupper att rensa upp huvudstaden från allt som ansågs riksfientligt. Kafrilernas sjukstugor hade stängts igen och både kafrilerpräster och ranzinermunkar arresterats för delaktighet i den av Vox Ranzina uttalade komplotten mot riket.  Prästinnan som skickat meddelandet hade själv lyckats fly ut på den Bralorgi landsbygden där stödet för kafriler och ranziner växt sig allt starkare. Da Grummi hade i sin triumf deltagit i en högtidlig parad genom staden och där fallit offer för ransardiska attentatsmän som lyckats infiltrera de trakoriska leden. I ett obevakat ögonblick hade hon överrumplats och genomborrats av flera välriktade armborstlod. Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi var död.

Ulvric hade samtidigt fått höra rykten om hur folket på norra Paratorna drabbats av en dödlig farsot. Byfolket på östkusten hade än så länge lyckats bota många sjuka genom att tillbe sina husgudar men på den smitthärjade västkusten hade skapargudarna istället beskyllts för smittans många offer och omfattande folkuppbåd hade bränt tempel och dräpt dess präster.

Under natten drömde Melobin hur han sjöng för sin sjuka mor och hur Shagul plötsligt steg in i drömmen. Magikern hade hånat isdruiden för att så krampaktigt hålla kvar vid gudarnas fängsel och menat att det var deras fel att modern var död. Om han istället anslöt sig till de som gjorde uppror mot skapelsen så skulle han själv kunna välja sin verklighet och inte längre behöva plågas av alla de smärtorna som gudarna tyngde honom med. Melobin tvekade men valde slutligen skapelsen före erbjudandet. Shagul drog en suck och försvann ur drömmen.

Utan nämnvärda incidenter anlände fartyget flera dagar senare till den Ilibauriska staden Skuger. Redan på håll blev man varnade för stadens vansinne och fysiska skenbilder som kommit ur befolkningens ödestigna missbruk av beroendeframkallande opiander. Det som dock stal all uppmärksamhet var den jättelika klippa som svävade fritt hög ovanför tempelområdet. Väl i den nedgångna staden visste bedrövelsen inga gränser. Längs gatorna låg utslagna tiggare och vrålande drogare sprang runt, jagade av de skräckinjagande sinnesfoster som deras missbruk frammanat.



Radagast fick med lite tur kontakt med en av de mer sansade stadsborna som kände igen kafrilerprästen och varnade honom för trakoriska knektar som var förlagda i staden. Melobin som inte missat uppmaningen ropade högt på Radagast för att få dennes uppmärksamhet vilket istället gjorde att knektarna som mannen varnat för kom rusande. Radagast och mannen flydde och lyckades undkomma då Melobin, som nu insett sin skuld till situationen, låtsades snubbla in i de framrusande knektarna.

Hæjmir , Radagast, Melobin, Ulvric, Steinar och Didra inkvarterade sig i stadens provisoriska sjukstuga vars kafrilerpräster lyckats övertala knektarna om att de helt saknade samröre med den egna ordern. Följande morgon begav man sig till Gozcana da Skugre´s residens där ålderspagyrikern tog emot. Mannen var gulblek i hyn och tuggade oavbrutet på örter från sitt bälte samtidigt som han hostade tungt och spottade blodfyllda loskor. Efter att ha lyssnat till Radagast och läst igenom ett medhavt pergament från Gobrugda förklarade han att himlamakaren Nastigast, som oraklet kallades, inte kunde lämna sin plats i Skuger. Dels hade Nastigast utsatts för attentat från mördarsekten RhabdoRana men främst skulle stadens styrande aldrig tillåta att man lämnade honom ifrån sig. Himlamakaren hade ingett hopp i den förlorade befolkningen och för att skyddas från ytterligare attentat hade han flyttats till den svävande klippan ovanför tempelområdet. Plötsligt knackade det på dörren och Cymba steg in följd av en skara tempelvakter. Gozcana presenterade sin son som nonchalant hälsade på främlingarna. Han stannade upp vid Hæjmir och synade honom. "Har inte vi mötts tidigare?" utbrast han, samtidigt som mörkret sänkte sig i den tilltalades ögon.

Efter att slokörat återvänt ut på gatan fylldes Melobin av hat när han fick syn på en man vars yttre påminde om Malek Mangus. Tillsammans med Ulvric förföljde han mannen som dessvärre försvann i  vimlet. De skulle just återvända när en av Gozcanas tjänare skyndade fram och meddelade att Gozcana ville träffa Ulvric ensam. Melobin återvände till Radagast och de övriga vid sjukstugan medan Ulvric ensam gick för att träffa Gozcana. Väl tillbaka i släktresidensen förklarade den gamle mannen att han hade för avsikt att omedelbart gifta bort Selmira till Ulvric. Selmira var mannens barnbarn och Ulvrics trolovade sedan de möttes för många år sedan på Marjura dit Gozcana fört med sig Selmira på ett besök hos Gottard da Melse och Malek Mangus. Ulvric tvekade inför de stundande konsekvenserna. Hur skulle Hæjmir kunna tillåta giftermålet som innebar att han skulle bli släkt med Cymba da Skuger? Han bad därefter Gozcana om betänketid och återvände till sina vänner.

Efter en högljudd och bitvis hotfull diskussion mellan Hæjmir och Ulvric gick slutligen Hæjmir med på sonens gifemål. Kravet var att han innan vigseln skulle få möta Cymba i holmgång för att en gång för alla lösa blodsfejden. Ulvric gick med detta bud till Gozcana och återvände snart för att meddela att tvekampen skulle äga rum följande soluppgång.

I gryningen samlades en större skara människor i stadens amfiteater där det gjordes förberedelser inför kampen. När väl blåsinstrumentet ljöd som början för striden så rusade den ursinnige Hæjmir i vrålande raseri mot sin fiende. Då Cymba inte kände till bakgrunden till Hæjmirs hämndbegär blev han förvånad av mannens bärsärkutbrott och kampen blev snabbt ojämn. Hæjmir tog ett språng och med all sin kraft drev sin kolsvarta klinga genom Cymbas kropp. Strax därpå förkunnade en chockad Gozcana att hans son, tillika den skicklige svärdskonstnären Cymba var död och att blodfejden därmed ansågs utagerad för att nu följas av giftermål mellan Ulvric och Selmira.
Efter en sprudlande bröllopsfest vandrade Hæjmir, Melobin, Radagast, Steinar och Didra hem genom natten. Kvällen hade bjudit på fantastisk mat och gott om drycker. Plötsligt kände Radagast igen en förbipasserande. Det var hans vän Calafus från Hyphererfästet i Faa. Till hans förvåning svarade dock inte hyphererpriorn på hans glada tillrop utan stirrade bara konstigt på honom. Förbryllade gick man till sängs i sjukstugan men vaknade innan gryningen av gap och kraftigt bultande på ytterdörren. Radagast kikade ut men trodde inte sina ögon. På utsidan stod den döde Cymba och vrålade att han skulle hämnas på Hæjmir. Radagast blev osäker på hur han skulle hantera situationen men beslutade sig ändå för att vräka en eldkaskad över mannen varpå illusionen av Cymba genast upplöstes.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Melobin och Ulvric, som just återvänt från da Skugre´s residens, bestämde sig för att undersöka tempelområdet medan de övriga stannade i sjukstugan där Radagast började hjälpa till med skötseln av sjuka och behövande. På vägen till tempelområdet fick Melobin åter syn på en person i benmask som påminde om Malek Mangus. Han sade åt Ulvric att möta honom vid templet och smög själv efter mannen. I skydd av den brokiga folkmassan på gatan lyckades Melobin göra en dödlig attack mot mannen som sjönk samman bland de apatiska tiggarna. Med en snabb rörelse förde han undan masken som avslöjade en helt vanlig man, allt annat än grönfärgad shagulit. Melobin kände ångesten komma krypande och skyndade snabbt vidare. Varför hade han agerat på sin impuls och varför hade mannen burit benmask om han inte tillhörde shagulitsekten? Melobin mötte upp den smått skärrade Ulvric vid tempelområdet. Denne kunde berätta att han sett Järntornet ligga längst ut vid piren i hamnen. De både insåg att man snarast måste lämna staden för att inte råka illa ut av alla illusioner men att man först måste få med sig det röda ögat på klippan. De steg in genom portarna till tempelgården där full kommers rådde. Bakom dessa passerade man ytterligare en port med vakter och där låg den väldiga trappstegspyramiden inramad av två stora bassänger där folk tvättade sig innan de gick bort mot pyramiden. På trappan vid pyramiden låg det döda och sjuka i en och just som man skulle vänta tillbaka mot en paviljong som delade av området från tempelgården så dök det upp en procession med präster som utförde en slags ritual framför pyramiden. Följet fortsatte därefter tillbaka in i paviljongen där en utvald präst smordes in i en rödkletig substans för att sedan vandra upp för en trappa på paviljongens tak. Ulvric och Melobin tog sig ut ur byggnaden eftersom de inte var välkomna på taket och hörde då hur en gonggong ljöd samtidigt som prästen utropade "Basenanji! Basenanji! Jag är Kaanderahd!"  varpå han strax lyfte från marken och försvann upp till den svävande klippan i skyn. Förbluffade stod Melobin och Ulvric och gapade.

Efter att ha återvänt till Radagast och de övriga samt berättat om prästens luftfärd vid tempelområdet så bestämde sig Radagast för att gå och undersöka templet. Det hade blivit kväll och det regnade blod från den röda himlen när han steg in på tempelgården och när ingen såg smög han sig undan och lyckades klättra upp på paviljonens tak från utsidan. På taket var det tomt med undantag av ett podie och en gonggong. Han knackade tyst på gonggongen och mumlade frasen som prästen uttalat varpå han lyftes upp i luften men sattes genast ner igen utan att nå den svävande klippan. Han hade dock anat hemligheten bakom prästens luftfärd. Under den svävande klippan fanns en av Marduks etervarelser. Eftersom han själv inte var bevandrad i vindarnas magi så plockade han istället fram Dolken Demens som visade sig besitta denna kunskap. Han förklarade att luftanden hette Basenanji och fångats in av de skaparfientliga DiFolterna för att tjäna stadens tempel i tusen år. För att bli fri måste den magiska kedjan kapas och den satt fast i trappstegspyramiden. Radagast betraktade den svävande klippan. Hur skulle han lyckas rädda oraklet utan att difolterna anade oråd och hur skulle den skapelsetrogna etervarelsen slippa undan sin fångenskap?

Shar Kishanti såg bistert på de anlända deltagarna och Perrima presenterade Melobin. Sharen förklarade att det självfallet var av högsta vikt att man fann mördaren. Melobin som trots allt ville rentvå sitt rykte erbjöd sig genast att hjälpa till och då även Radagast ville visa sig nyttig för den allvarsamme ledaren så var saken avgjord. Efter mötets slut ledsagades de båda vännerna av Perrima till den övervakade läkestuga där shamashprästinnans lik förvarades. Melobin kunde av egen erfarenhet konstatera att mordet begåtts av en yrkesman. Man genomsökte offrets särk och fann en blodstänkt lapp skriven på ett språk som Radagast kunde tyda som klavykisk fornskrift. "Möt mig på värdshuset Stillheten vid tiotiden ikväll. Jag har information om sammansvärjningen" löd budskapet.

Radagast överlämnade lappen till inrättningens liksynare varpå Melobin begav sig iväg på egen hand för att undersöka rykten i Albarunzias undre värld. Efter att ha träffat på en till synes pålitlig rännstenskontakt återvände han till Radagast och kunde dels meddela att den mördade shamashprästinnan var mycket strikt och fruktad av folket men också att mordet inte verkade vara kopplat till något mördarskrå. Folk ansåg snarare det hela som Trakoriska rikets brutala svar på den senaste tidens uttalanden om stöd för Trinsmyra. Radagast hade undertiden undersökt den döde Tuppen som också fanns i sjukstugan men hittade inga ledtrådar på honom. Däremot kunde liksynaren meddela att en randig stengroda påträffats inte långt från liket. RhabdoRana hade alltså varit i farten igen!

Dagen började sakteliga gå mot kväll och Radagast återvände till Sanningspalatset. Melobin och Perrima slog följe till hennes hem och isdruiden överlämnade sumpulken som han hämtat på Gamla Sanningen tidigare på dagen. Perrima hejdade ett leende och tog farväl för kvällen. När Melobin en stund senare kom tillbaka till värdshuset låg ett meddelande från Rurik med Osoras dagbok som han genast började läsa.

Tolfte dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Äntligen har höstkonvojen från söder anlänt till byn!
Många nybyggare och mycket att göra på värdshuset. Hildur och jag får slita från morgon till kväll. Hade ett längre samtal med Galonica da Ribonso, en sällsynt vacker kvinna från Tricilve som kommit för att söka upp sin fästman, den Ilbaurieske alkemikern Ulgimo da Mazuldre som kommit för att forska i stillhet här i obygden. Fick hjälpa den stackars kvinnan med husrum då hon var fattig efter att ha blivit förkastad från sin familj i Tricilve som inte godkände giftemål med en ilbaurier.Därtill väntade hon fästmannens barn.

Nittonde dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Inashtar, ge oss din visdom!
Veckan som gått har varit fylld av både glädje och sorg. Galonica har blivit kvar hos oss sedan hon födde ett friskt gossebarn, sin mor upp i dagen. Dessvärre kom det också fram att Ulgimo gett sig i kast med den maskprydde shagulitambassadören som nu lovat att sända bud till Ulgimo vid deras norra utpost Järntornet. Hela historien känns mycket olustig då Hildur sagt att shagulitfolk inte är att lita på.

Femte dagen i tredje höstmånad, Långräkningens år 1187.

Jämmer och olycka!
Efter några lugna veckor kom shaguliten med svar från Järntornet. Ulgimo da Mazuldre, eller broder Gobrugda som han numera lyssnade till...

Melobin sköt våldsamt ifrån sig dagboken och kände tårarna komma. Hans far var den gröne shaguliten som han flera gånger mött i Järntornet. Denna sekt som han hatade över allt annat. Inte ens det faktum att fadern förgiftades till döds av sektens grundare tycktes tygla hans ursinne och i helig vrede välte han bord och stolar så att drömdräparna snart stormade in och förde bort honom.

Följande morgon fick Radagast ta hjälp av Perrima för att sätta den fängslade Melobin på fri fot. Radagast och Melobin återvände därefter till sjukstugan för att ta en ny titt på lappen som offret burit på. Till sin besvikelse kunde man konstatera att någon lyckats stjäla lappen under natten och att vakthavande drömdräpare låtit sjukstugan stå obevakad. Eftersom Radagast tack och lov var en skarpsinnad man kunde han trots detta återge informationen på lappen och snart klev man in på värdshuset Stillheten. Värdshusvärden mindes väl den aktuella kvällen då shamashprästinnan dök upp och hur hon efter en längre väntan reste sig och försvann. På Melobins fråga om något annat inträffade i samband med detta kunde värden också berätta att en mörkhårig man med skägg hade gett sig av strax efter henne trots det nattliga utegångsförbudet. "Jo just det!" utropade krögaren. "Han hade en tatuering också". Värdens beskrivning av den utfällda sax som tatueringen föreställde fick genast Melobin att minnas något från barndomen på Marjura. Tatueringen tillhörde en medlem av brottsgillet perukmakarna. Organisationen var mest känd i Trakoriska riket och Melobin blev därför förvånad över att höra talas om en medlem här i Kishatet.

På vägen tillbaka till Sanningspalatset möttes man av uppståndelse. Ännu en krystalokrat hade hittats mördad. Melobin och Radagast trängde sig genom folkmassorna och hörde röster mumla om hur trakorierna låtit mörda rikets styrande. Väl framme vid palatset såg man hur drömdräparna slagit en mur runt byggnaden och vägrade släppa in varken Melobin eller Radagast. Man lyckades långt om länge få tag på Manzola som förklarade att mordet skett inne i sanningspalatset och att byggnaden just nu genomsöktes i jakten på mördaren. Shar Kishanti kallade nu till möte där han förkunnade att rikets prästråd var under attack från okända förövare och att ett utegångsförbud numera gällde dygnet runt för samtliga krystalokrater tills dess att mördaren var gripen. Flera i församligen protesterade men Shar Kishanti var orubblig.

Efter ett privat samtal med Shar Kishanti där man förklarade att utredningen ännu inte gett någon klarhet och att bevismaterial dessutom försvunnit från sjukstugan blev Sharen ursinnig och krävde omgående att den vakthavande drömdräparen skulle gripas för tjänstefel. Chockade över Sharens utbrott begav man sig åter till sjukstugan där en ny drömdräpare redan stod utposterad och nitiskt vägrade släppa in besökarna. Efter att ha hämtat dit Perrima lyckades man slutligen komma in och undersöka det nya offret som var en äldre man med samma typ av dödliga skador. Melobin observerade plötsligt en tatuering på insidan av mannens överarm. Symbolen var den samma som på chiffertavlan han stulit hos Rigaldo da Pigafeta. Upphetsat visade han symbolen för Radagast som genast kände igen den som den klavykiska nyckeln, en symbol som hade starka band till det klavyiska fornspråk som stått på lappen till den mördade shamasherprästinnan. Radagast kunde också berätta att klavykerna regerat Albarunzia innan prästrådet tog makten för över trehundra år sedan och hade hemliga katakomber som de lyckades fly genom. Det hade blivit eftermiddag och Radagast tog en paus från undersökningen för att höra sig för om kafrilersekten hade någon verksamhet i staden. Melobin återvände undertiden till slumkvarteret där han hörde sig för om perukmakaren med tatueringen. Snart fick han reda på att mannen brukade hålla till på tavernan Verkligheten i hamnen. Efter att ha mött upp Radagast igen begav de sig tillsammans till tavernan och spenderade många timmar på mat och dryck innan man slutligen fick napp. Strax före midnatt dök den tatuerade mannen in genom dörren trots att utegångsförbudet sedan länge gällde. Han slog sig ner vid ett hörnbord och beställde kvällsmat. Melobin försökte gå fram och få kontakt med mannen men blev barskt avhyst från dennes bord vilket slutade med att perukmakaren reste sig upp och försvann ut genom dörren. Radagast och Melobin hängde försiktigt efter och förföljde honom till ett närliggande Shamashtempel. Han såg sig försiktigt om och öppnade ett galler i tempelmuren. Knackade på en dörr som snart gnisslade upp och försvann in i byggnaden. Melobin smög raskt efter och hörde snart röster från ett av templets källarfönster. Han kunde höra hur en påse mynt bytte ägare och hur den tatuerade mannen ombads att snarast lämna staden varpå denne strax kom ut igen och försvann ut i stadens mörker. Av de två kvarvarande i källaren kunde Melobin uppfatta något om en flyttad mötesplats till grav 718 på de fattigast gravplats. Melobin försökte få en skymt av männen och kände igen en av dem från Tricilve utan att kunna placera honom. Därefter smög han tillbaka till Radagast som höll sig gömd i en närliggande gränd. Tiden gick men trots att man bevakade källardörren noga så verkade ingen lämna byggnaden. Plötsligt ertappades de båda vännerna av en förbispatserande drömdräparpatrull som genast grep Radagast. Melobin däremot hann smita undan upp på ett närliggande tak och såg hjälplöst på när vaktstyrkan släpade bort Radagast till häktet. Isdruiden bestämde sig för att smyga tillbaka till tempelbyggnaden och efter att ha dyrkat upp låset så genomsökte han byggnadens alla utrymmen utan att finna ett spår efter de två männen.

Följande morgon begav sig Melobin snarast till Perrima och bad henne om hjälp att frige Radagast. Perrima lovade att hjälpa till men hon gjorde också klart att hon helst såg dem båda lämna staden för att slippa rädda dem ur diverse knipor eftersom undersökningen ändå inte verkade leda någon vart. Melobin berättade då om nattens händelser och om grav 718 varpå Perrima menade att hon ville följa med och undersöka saken. Efter att hon ordnat med Radagasts frigivning begav sig de tre ner till de fattigas kyrkogård. Grav 718 var byggd som en större krypta och trots att låset var synnerligen välkonstruerat lyckades Melobin öppna det utan problem. Innanför dörren kunde man istället för gravkammare se en lång trappa leda ner i underjorden. Radagast tände en magisk ljuslåga i sin hand och tillsammans vandrade man ner i katakomberna. Efter att ha följt inskriptioner i väggarna som liknade den klavykiska nyckeln såg man till sist ljuset från facklor vid sidorna av en bronsport som stod på glänt. Inifrån hördes ett livligt samtal och Melobin kunde genast känna igen rösterna från källarfönstret natten innan. Diskussionen gällde någon plan som hade misslyckats och att man nu var tvungen att hitta en ny tanke kring hur Shar Kishanti skulle undanröjas. Plötsligt steg Perrima fram och öppnade bronsporten på vid gavel innan Radagast och Melobin hann reagera. De mörkklädda männen i rummet tystnade och såg förvånat på Perrima som tog till orda "Mina vänner, vi har gäster!"

Radagast och Melobin stod handfallna. Var Perrima en av förrädarna?  Hon vände sig till dem och förklarade. Shar Kishanti är en fundamental ledare som struntat i att folket lider. Hans förtryckande styre måste upphöra genom revolt. Jag ber om ursäkt för att jag inte berättat min ståndpunkt tidigare men den hemliga alliansen skulle med all säkerhet innebära dödsstraff för oss alla. Varken Melobin eller Radagast kunde hålla tillbaka sina leenden och av lättnad över Perrimas visade medmänsklighet kramade de om henne. Stämningen blev med ens mer vänlig och plötsligt såg Melobin att även Rurik fanns bland deltagarna, vilket gladda honom ytterligare. Männen som Melobin hört samtala i tempelkällaren presenterade sig som Rigaldo da Pigafeta och Maglo da Munzga, den man Melobin känt igen men inte kunnat placera. Radagast kunde dock berätta att Da Munzga var Magilres ambassadör i Tricilve. En annan man presenterades som Monduron da Riakme, den som förde de hetsiga milackernas talan. Här fanns också ransardernas sändebud och sist men inte minst krystalokrat Manzola, alliansens grundare.

Manzola förklarade att man i största hemlighet knutit kontakter med sina grannländer för att hjälpas åt mot Trakoriska riket men när den mördade shamasherprästinnan, tillika krystalokrat, fick information av rikets agenter om kodade meddelanden som beslagtagits av Digeta Longa fick hon genast misstankar om en sammansvärjning. Alliansen fick snart reda på hennes upptäckt och bestämde sig för att slå två flugor i en smäll. Manglo Munzga etablerade en kontakt med perukmakarna i Tricilves undre värld som anlitades för att göra sig av med krystalokraten. Ett meddelande skrevs för att lura iväg henne till värdshuset Stillheten där hyrmördaren väntade. Mordet skulle sedan skyllas på Trakoriska riket för att tvinga Shar Kishanti att agera mot dem men då perukmakaren upptäcktes av Melobin hann denne aldrig plantera bevismaterialet. Perrima såg till att meddelandet försvann från sjukstugan men då hade Radagast redan hunnit läsa den. Ytterligare en krystalokrat var först delaktig i alliansen men hotade med att hoppa av när planen nu inte gått som planerat. Man blev helt enkelt tvungen att tysta även honom genom att släppa in perukmakaren genom en dold lönngång från katakomberna in i Sanningspalatset. Shar Kishanti svarade nu med att införa ett fullständigt utegångsförbud för samtliga krystalokrater. Om detta var för att skydda sina undersåtar eller av misstänksamhet för att någon av dem var inblandad var svårt att säga. Manzola fick därmed svårt att närvara vid de hemliga mötena vilket gjorde att man flyttade ned mötesplatsen i de gamla katakomberna. Da Munzga och Da Pigafeta bestämde sig samtidigt för att klippa banden med perukmakaren, men inte utan att Melobin hann snappa upp information om den yttre ingången från de fattigas gravplats. Läget var nu kritiskt då man plötsligt stod utan lönnmördare och Shar Kishanti hårdbevakades inne i Sanningspalatset utan att någonsin lämna byggnaden. Melobin insåg att han själv kunde bistå som den saknade pusselbiten och beskrev i korta ordalag hur han förmodligen var rätt person att utföra dådet och Manzola förklarade att han förmodligen hade tillräckligt stöd från övriga krystalokrater för att kunna axla ämbetet som ny Shar Kishanti och därigenom skapa ett friare och välmående rike.

Några timmar senare hade Radagast och Melobin gjort upp sin plan och återvänt till sanningspalatset. Perrima hade undertiden gjort ett besök på skeppet Melobin anlände i och hämtat upp hans kruka med giftkryp. Efter att ha lämnat krukan i Radagasts gästrum inväntade man natten. Melobin hängde krukan med en rem över axeln och i skydd av mörkret smög han ut på balkongen och kastade fast sin änterhake i Shar Kishantis balkong strax ovanför. Väl uppe på den övre balkongen smög han upp dörren och spanade in i mörkret där Shar Kishanti ovetande låg och snarkade. Försiktigt öppnade Melobin krukan och lät en giftspindel klättra iväg i riktning mot det sovande offret. Han håvade därefter fram den randiga stengrodan som Radagast funnit vid attentatet med den herrelösa vagnen i Tricilve och placerade den synligt på en pedestal innan han återvände ut på balkongen. Efter att ha klättrade tillbaka ner till Radagast och därefter lösgjort änterhaken gick de båda och lade sig i väntan på att giftspindeln skulle utföra dådet. Tidigt följande morgon vaknade man av fullt pådrag och upprörda röster som förmedlade att Shar Kishanti mördats och att man funnit en symbol från mördarsekten RhabdoRana i rummet. Den påtagligt chockade Krystalokrat Manzola steg blygsamt fram och bekände sin kandidatur till att snabbt utropa en ny ledare. Med knapp marginal vann han samma förmiddag en omröstning i det avkortade prästrådet och efter att den nyblivne Shar Kishantis personliga garde av drömdräpare intagit Sanningspalatset så höll Manzola tal till folket.

Hör upp mina sanningsdyrkare!
Idag är en viktig dag i vårt heliga rike. Den älskade Shar Kishanti har idag lämnat oss i stor sorg och Shamash har genom krystalokraternas heliga råd utsett mig, Manzola - den högste drömdödaren till hans efterträdare.

Det gör mig stolt att stå här inför er idag med goda nyheter. Berget Ranz har slutligen fullbordat sin profetia och talar klarspråk om de usla hundarna i öst! "Ruttnade riken ömkligen rasar - Falska gudafäder faller!" Så säger Vox Ranzina! Med mig här idag har jag ombud från våra bröder i såväl Ransard och Magilre som på Trinsmyra och Marjura. De har alla kommit för att kämpa vid vår sida.

Profetians klarspråk är likt en rak och stenlagd väg inför våra fötter. Den trakoriska hyndan ska störtas från sin rödklippa och hennes påtvingade styre i våra grannriken måste undanskaffas! Vi måste också sätta punkt för de verklighetshatande häxfolket i HOXOH. Detta skall ske med krigets redskap snarare än med ord eftersom de avskyvärda hycklarna vägrar lyssna!

Detta är Shamashs yttersta vilja! - Låt sanningen segra!

Samtidigt på andra sidan den Trakoriska sjön satt Melobin på Tricilves akademiska bibliotek, djupt försjunken i skrifter om Kmorda. Tron på isens väsen hade åter blivit hans fasta punkt i tillvaron men trots detta hade han sedan återkomsten från Sumbra dövat sina psykiska smärtor med starkdryck och spel. Den blåtandade sumpulken som han burit med sig åt Perrima hade han med Kmordas kraft frusit ner i väntan på att få tag på tillräckligt med kapital för att resa till Albarunzia och överlämna den vilket antagligen skulle dröja då han åter blivit fattig som en kyrkråtta. En sen kväll när han som vanligt var påväg tillbaka till fattigstugan efter att ha spelat bort sina sista slantar sprang han av en tillfällighet in i Molte da Melse. Adelsyngligen blev motvilligt omfamnad av den spritluktande isdruiden som var både glad och förvånad över att träffa ett välbekant ansikte. Melobin såg hur Molte såg märkbart bekymrad ut och fick snart reda på att han satt sig själv i knipa. Moltes far Baltaron da Melse var en välkänd kondottiär och god vän med Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi. Molte hade vid en sammankomst råkat skryta om sin färd i Sumbraträsken och hur han lyckats undkomma fångenskapen i måndyrkarnas tempel. Da Grummi hade blivit imponerad och erbjudit Molte att bistå riket i en ljusskygg affär vilket han tvångsmässigt accepterat. Uppdraget gällde ett kodat meddelande som kejserliga kapare hade funnit på ett handelsfartyg från Albarunzia. Burbäraren själv hade trots bearbetning av Fam Kvalvis egen Mäster Gillem inte kunnat bistå utredningen med annat än avsändaren, den albarunzi handelsmogulen Rigaldo Da Pigafeta. Da Grummi ville inte använda sig av de befintliga agenterna i staden då det vore olyckligt att hamna i ytterligare trångmål med det uppretade Kishatet. Att däremot sända en fristående inbrottstjuv skulle lättare kunna förnekas vid ett avslöjade. Planen var enligt Da Grummi enkel. Molte skulle resa ensam till Albarunzia, bryta sig in i Da Pigafetas handelspalats och stjäla chiffertavlan. Bytet skulle sedan lämpas av på tavernan Det Rena Samvetet varpå Molte kunde återvända till Trakoriska riket. Isdruiden hade undertiden nyktrat till en aning och kände medlidande med den ängslige Molte. Melobin hade själv råkat ut för diverse otrevligheter som barn och ville inte att samma sak skulle hända honom. Snart stod det klart att Molte skulle ordna med båtfärden åt Melobin som lovade att utföra inbrottet i hans ställe. Då fick Melobin samtidigt möjlighet att uppsöka Perrima och lämna över den sökta fisken.

Flera dagar senare hade handelsfartyget med Melobin ombord korsat havet mellan öarna. Den femte morgonen hade isdruiden stigit upp tidigt och stod och blickade ut över det skummande havet när han plötsligt skymtade ett underligt fenomen vid horisonten. Ön på styrbord sida såg ut som vilken som helst, om det inte varit för det dunkel som skar av soluppgången och ändå lämnade ön i fullständig skugga. Skeppets kapten såg hur Melobin häpet studerade ön och förklarade för honom att den mörklagda ön, vars namn var Stegos, hade gått ett öde till mötes som var fruktat i hela den kända världen. Nästan tvåhundra år tidigare hade öborna brutit sitt löfte till Shamash om att skydda Det Heliga Kishatet som var sanningsgudens domäner på fastlandet. Istället hade man förekommit den trinsmyriska invasionsflottan och själva seglat ut mot Kishatet för att på så sätt hinna först till kvarn. På den dåvarande Shar Kishantis bedjan hade Shamash då låtit solen förmörkas, men när den åter trädde fram låg mörkret kvar över Stegos. Samtidigt försvann vattnets bärkraft kring ön och krigsflottan från edsbrytarna på Stegos gick till botten med man och allt.

Samma förmiddag lade man ankar i Albarunzias hamnbassäng. Melobin kunde redan från båten se hur den pampiga staden var fylld av monument och katedraler i sanningsgudens ära. Han övertalade en sjöman att hålla ett öga på hans lerkruka men delgav aldrig mannen något om giftkrypen på insidan. Väl iland mötte han samma tulltjänstemän som Radagast mött före honom och blev av med sin kortlek med ursäkten att spel är ett flyktigt och orent nöje. Dessutom tvingade man av honom hans röda särk och tilldelade honom istället en enklare mörkfärgad klädnad som enligt krystalokraterna inte störde ögonen med muntra färgskiftningar. Efter att även isdruiden informerats om nattligt utegångsförbud begav han sig genom staden till Perrimas residens. Tjänstekvinnan kunde dock meddela att shamashprästinnan var utgången. Istället började Melobin nu leta efter Da Pigafetas handelspalats och kunde se byggnaden på avstånd när han hörde en bekant röst tilltala honom. Förvånad såg han Rurik Ornetand komma emot honom med utsträckta armar men tillrättavisades genast av en patrullerande drömdräpare. Efter att drömdräparen vandrat vidare gjorde Rurik tecken åt Melobin att följa med dit de kunde tala ostört. På värdshuset Gamla Sanningen slog de sig ner med varsin mugg utspätt vin med värdens förmaning om hur ruset är trons träskfly. Rurik berättade att han kommit till Palamux efter sin mors död för att börja ett nytt liv i ett land där trakorierna inte hade någon makt. Dessutom hade han funnit stycken i sin mors dagbok som handlade om Melobin. Isdruiden såg konfunderad ut. Varför hade Osora Ornetand skrivit om honom? Rurik lovade att söka upp Melobin, och isdruiden som just skaffat en plats i husets sovsal svarade att Rurik lättast skulle finna honom där de närmaste dagarna.

Samma natt trotsade Melobin utegångsförbudet och smög sig upp via värdshusets tak och vidare genom den öde staden mot Da Pigafetas handelspalats. Spänstigt firade han ner sig utanför handelsmannens arbetsrum och efter en snabb genomsökning fann han den sökta chiffertavlan. Han noterade en symbol i tavlans hörn när han lindade in i ett skynke. Symbolen föreställde en nyckel med tre öglor och inget han kunde minnas att han sett tidigare. Han återvände upp på taket och försvann spårlöst ut i natten. Eftersom sovsalen på Gamla Sanningen bevakades av drömdräpare som kunde väcka gästerna ur livliga drömmar, valde Melobin att istället spendera natten i en närliggande gränd. Han hade just lagt sig till rätta när han plötsligt hörde kvidande läten längre in i gränden. I månskenet kunde han urskilja konturerna av en shamasherprästinna vars kropp låg badande i blod vid rännstenen.  Melobin tappade besinningen och skrek till då han av någon anledning kopplade kvinnan till Perrima men insåg snart att kvinnan var någon annan. Skriket hade uppenbarligen skrämt upp en mörkklädd figur som nu lösgjorde sig ur skuggorna och försvann springande ur gränden. Melobin skulle just ta upp jakten då han hörde drömdräparnas nattpatrull bakom sig. "Stå still i sanningens namn".

Efter ett våldsamt förhör i Albarunzias häkte slängdes den blåslagne Melobin in i en fångcell. Eftersom han inte visste något om mordet hade den ilskne förhörsledaren inte lyckats få ur honom något. Han själv hade däremot förstått att den mördade prästinnan varit medlem i rikets höga prästråd - krystalokraterna. Förhörsledaren hade också hotat med lögndräperskan vars förhörsmetoder sades vara omöjliga att undkomma. Melobin blev dock lyckligt överraskad då lögndräperskan i själva verket visade sig vara Perrima. Han lyckades nätt och jämt hejda ett leende och berättade därefter hela historien för Perrima om hur han lejts att utföra ett inbrott men var skuldfri gällande mordet på prästinnan. Prästinnan studerade honom allvarsamt och beordrade därefter vakterna att släppa fången samt att överlämna chiffertavlan. Morgonsolen stod redan högt på himlen när de båda vännerna vandrade upp till Sanningspalatset där de mottogs av Perrimas överordnade, krystalokrat Manzola som redan nåtts av dödsbudet. "Shar Kishanti har kallat till krismöte med anledning av det inträffade" konstaterade han. Plötsligt fick Melobin syn på Radagast vars välbekanta figur kom gående i riktning mot audienssalen. Det blev ett kärt återseende även fast den stela omgivningen inte tillät mer än enkla hälsningsfraser. Med Manzola i spetsen vandrade man därefter in i audienssalen vars portar därpå slöts av utposterade drömdräpare.

Efter återkomsten från Sumbra hade Radagast spenderat sommarmånaderna i ranzinernas dammiga gamla studiesal där han med Demens stöd studerat olika fornspråk. Kafrilerprästens omtalade visdom och Peatro Patralbas rekommendationer hade lett till att kafrilerorden på Mereld fått upp ögonen för honom och under sommaren upphöjt honom till ordensprior för Paratorna. Höstmörkret hade åter infunnit sig när Peatro Patralba kallade honom till audiens. Patralba tillkännagav i sakta mak att man i största hemlighet fullbordat bergsprofetian Vox Ranzina och att dess innehåll skulle bringa betydande inverkan på omvärlden. Utvalda ranziner hade sänts till sektens allierade i både Mereld och på de trakoriska öarna men till skillnad från övriga hade budbäraren till den andlige ledaren Shar Kishanti i Det Heliga Kishatet inte återvänt. Patralba var nu orolig att något hänt det försvunna sändebudet och att profetian kanske kommit i orätta händer, även om budbärarna fått strikta order om att förstöra sina skriftrullar i en sådan situation. Radagast insåg med ens hur viktigt uppdraget var och erbjöd sig att själv färdas till Shar Kishanti för att överlämna profetian. Patralba förklarade att det riskabla uppdraget måste ske både skyndsamt och i största hemlighet varpå Radagast sade med bestämda ord: "Jag reser vid solnedgången".

Efter att ha packat sina närmaste tillhörigheter och proviant lämnade Radagast Ranz samma kväll. Eskorterad av en båt med en av sekten betrodd roddare nådde han Tricilve på kvällen två dagsresor senare. Han sökte genast upp sin sjukstuga och spenderade kvällen med att se om lille Krilljon men även för att studera den gamla magiska spegeln som Krilljons far fallit offer för vid Cruris lömska gravfält. Spegeln hade han burit med sig sedan dess men det var först nu han förenades med den magiska kraft som besatt föremålet. Han besvärjde dess yta med en öppningsritual vilket fick spegeln att spela upp bilder för honom. Han såg en skenande vagn rusa fram och hur ett vagnshjul plötsligt bröt samman och välte säckar med grödor över gatstenarna.

Följande morgon tog Radagast en pråm till Okruzande där han införskaffade hytt på ett handelsskepp mot Albarunzia som skulle avgå samma afton. Några timmar efter att han återvänt till sjukstugan fick han ett bud om att Findigan Mogger önskade träffa honom. Väl vid Moggers anrika villa på Bitterkull möttes han av den gamla handelsmannen och Steinar Björkesjö som både var på väg ut. Radagast följde dem på deras väg mot kontoret medan Findigan förklarade att han fått höra hur Radagast var på väg med en av Moggers handelsskepp till Albarunzia och hur han vore tacksam om Radagast kunde undersöka hans uteblivna saltleveranser från gruvorna i Fokale. Radagast lovade att höra sig för om detta vilket fick den gamle köpmannen att le. Plötsligt såg Radagast hur leendet förbyttes till fasa och då han snurrade runt såg han den skenande vagnen som han tidigare sett i spegeln komma rusandes mot dem. Instinktivt föste han Findigan och Steinar åt sidan just som ena vagnshjulet gav vika och slog ner just på den plats där de tidigare stått så att grödorna spreds över gatstenarna. Steinar kom snabbt på fötter igen och skällde högljutt ut Radagast för att hans vackra höstskrud nu blivit smutsig. Findigan däremot insåg stundens allvar och fick tyst på sin ilskne svärson samtidigt som han tacksamt kramade om kafrilerprästen som just räddat livet på dem. Radagast skulle just ge sig av då han såg den. En liten randig stengroda kikade fram från en plats alldeles nära den kullvälta vagnen. Radagast kände kylan sprida sig i kroppen. Vem var det egentligen RhabdoRana hade varit ute efter? Han stoppade snabbt på sig grodan och tog farväl.

Båtfärden till Albarunzia på ön Palamux blev en behaglig andhämtning. Radagast kände genast igen kaptenen, kallad Tuppen, som även varit deras kapten under resan med svavelkonvojen mot Marjura två år tidigare. Precis som den gången verkade Tuppen nervös men denna gång visade det sig bero på att alla hans bekanta från svaveltraden hade dött eller försvunnit under mystiska omständigheter. Förutom att en vän blivit rånmördad så hade en annan hittats drunknad i kanalen och en tredje försvunnit tillsammans med hela sin besättning medan skeppet hittats drivande herrelöst i viken utanför Rakma. Radagast kände hur tuppens oro smittade av sig men visade det inte. Istället försäkrade han kaptenen om att det hela säkert bara var en olycklig tillfällighet. Resan utan vidare händelser och vid seglatsens femte soluppgång siktades äntligen Albarunzia. Ankomsten till staden var dessvärre inte vad Radagast hade hoppats på. Vid avstigning från fartyget fick han höra hur kaptenen hittats mördad. Väl iland ledde en nitisk shamasherpräst tulltjänstemännens arbete med att genomsöka de ankommandes packning efter förbjudna föremål. Radagast fick först sina örter ifrågasatta då prästen menade att medel för smärtlindring skulle konfiskeras eftersom verkligheten aldrig skulle förvanskas genom lindring. Även den magiska spegeln togs omhand eftersom speglar förbjudits av krystalokraterna, rikets ledande prästråd. Radagast suckade men blev lugnare när tulltjänstemannen lovade att återlämna spegeln vid utresa. Tulltjänstemannen förklarade slutligen hur krystalokraterna infört utegångsförbud nattetid eftersom den med ärliga avsikter inte behövde dölja dessa i mörkret.

Efter att ha fått en knapphändig beskrivning om vägen till Shar Kishantis sanningspalats vandrade Radagast genom stadens paradgator och torg där tystlåtna stadsbor försynt smög omkring, ständigt övervakade av de mörkklädda drömdräparna. Dessa moralväktare slog ner mot glädje i alla dess former och kafrilerprästen blev tvungen att undvika en konfrontation då en fnittrande man blev brutalt påhoppad av de skoningslösa övervakarna. Väl framme vid Sanningspalatset mottogs Radagast av allvarsamma tjänare som meddelade att Shar Kishanti satt upptagen i sträng bön och visade honom istället till ett kalt gästrum. En balkong gav en vacker vy över stadskärnan och skuggades av en större balkong ovanför som enligt tjänarna tillhörde Shar Kishantis sovgemak.


Efter någon timmes obekväm vila på en tunn filt som utgjorde sovplats på det hårda stengolvet fördes Radagast slutligen till en osmyckad audienssal där Shar Kishanti tog emot. Kafrilerprästen förklarade sitt ärende och bröt på Sharens önskan Vox Ranzinas sigill för att högtidligt läsa upp dess innehåll.

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

Stjärnorna ser jag samman skrida
det femte skeppet strävar mot strand
Bogarna badar, sköljes i manblod
före detta fyra är farna

Stjärnornas såplats skall sökas av många,
få skall finna en fägrande framtid
Törstiga härar som tårar hopas
där havets stenar på solstrand smälter.

Gudarnas bann är gånget till ända,
mörker föder forntida manhär.
Ruttnade riken ömkligen rasar,
falska gudafäder faller.

Blommor vissnar, bladverk vittrar,
ur detta spirar späda skotten.
Den gamla blir gyttja, gångar i graven,
gräsligt ruttnad göder hon ungroten.

Vargarna flockas vid rosens vimplar,
ofärd brygges av flytande jorden.
Marken blöder blodig makt,
men vätskor grånar i händer röda.

Konung ser jag komma för segel,
hans anlete må ej någon skåda.
Dunklets söner rider på skummet,
åldrig ådring beslingrar åran.

Sönderslitna navet, svart som natten
fogar till enfald ekrarna fyra
Vitt är det vordet att vända hjulet,
rullar tungt över dagar som randas.

Mörkerman ser jag mäktig stånda
gräsligt fram ur gravens grotterum.
Ve den stad där vaggan stod,
djupen må dess murar sluka.

Anletet känner den bane som kommer,
svärdet bidar i svaga fingrar.
Lik lansetten glider ljudlös
spetsig ramm mot hjärterum.

Radagast tystnade och blickade upp mot den oförstående Shar Kishanti som undrade vad detta skulle betyda. När Radagast stakade sig utan att för stunden kunna dra några muntliga slutsatser kring profetians innebörd muttrade Sharen lite irriterat att det var högst beklagligt men att han givetvis ville bjuda den långväga gästen på en måltid. Den något slokörade kafrilerprästen bjöds på en spartansk  portion kött vars smaklöshet endast överträffades av dess seghet. Han sköljde ner med en klunk utspätt vin varpå Shar Kishanti bröt tystnaden. "Mättnad är en flyktig och oren känsla" sade han utan att titta upp från sin måltid. "Jag förstår om ni är förvånad, men segt kött ger munnen syssla, men mindre njutning och pladder bland ätande". I den obekväma stämning som uppstått gjorde Radagast nu ett tappter försöka att byta samtalsämne och ledde in Shar Kishanti på de gudafientliga händelserna på ishavsön Marjura. Han svarade kort att omvärlden tycks fylld av oro i alla dess former, men tillade att han ansåg det förkastligt att Milackes folk fallit under trakorisk bestraffning. "Att Det Heliga Kishatet däremot skulle stödja ett uppror är bara olyckliga rykten utan sanning. Vi skall inte blanda oss i grannrikens tvister utan ser viktigast i att hålla rent i vårt eget rike och det egna folket fritt från synd". Dessutom menade han att det Trakoriska riket trots allt verkade ha insett sitt misstag att sätta kondottiär Cymba da Skugre vid makten på Trinsmyra. "Att dräpa bybor och bränna deras vinterförråd i jakten på upprorsmännen i Hymbergond var knappast förnuftigt. Rykten talar om att Kakralgus Piknäsa har återinsatts och Da Skugre avskedats för att hindra ett fullskaligt krig".

Redan vid soluppgången höll Serego och hans män en kort morgoncermoni i byns Kastyke-tempel innan man gav sig iväg mot drakens boning. Sällskapet på träskbåten bestod av Radagast, Melobin, Ulvric, Molte, skeckerkvinnan och den bundna tempelvakten från Luvenatemplet. Därtill fanns Seregos träskbåt som innehöll både Serego och hans mannar som man nu följde efter. Båtarna hade inte hunnit långt innan rop på hjälp hördes ute i gryningsdimman. Till sällskapets förtjusning visade det sig vara prästen från Luvenatemplet som flytt från sammandrabbningen i handelsstationen dagen innan. Den otursamme mannen hade i flykten fastnat i en otrevlig klängväxt som slitit hans båt i bitar och nu gjorde sitt yttersta för att krama livet ur sitt byte. Radagast tvekade inte, trots tidigare incidenter, på att komma till månprästens räddning och besvärjde fram en eldflamma som fick växten att omedelbart släppa honom. Panikslagen kravlade han sig upp i vännernas båt där han möttes av fördömande blickar. Ulvric som ansåg att en sektdyrkare i båten var mer än nog gjorde ett kallblodigt utfall mot den bundne tempelvakten och lämpade av kroppen i träskdyn.

Något senare hade man landstigit på en ö som Serego menade var resans höjdpunkt. Från stranden kunden man genom den täta vegetationen se en brant kulle vars krön pryddes av en svartbränd ruin. Efter en mindre dispyt angående Radagast och de övrigas delaktighet i vansinnesuppdraget så stannade Molte och Ulvric kvar för att hålla uppsikt över både skeckerkvinnan, Luvenaprästen och båtarna. Serego och hans män tog täten mot kullen med Radagast och Melobin motvilligt i släptåg. Snart fann man en väldig öppning i kullens borte sida där man försiktigt tog sig in. Vandringen fortsatte långsamt in i kullens mörker och man kunde känna hur den svala luften då och då ersattes av varma pustar från något otrevligt längre in i mörkret. Slutligen öppnade sig gången i en större grottsal där en väldig best låg och betraktade inkräktarna med sina väldiga drakögon. "Jasså ni löshudingar! Har ni kommit för att dö?" dånade draken samtidigt som han försökte dölja sin utmattning och sina haltande steg. Radagast insåg med ens det ofattbara. Drakormen var svårt skadad. Serego log hånfullt mot sin tilltänkta jakttrofé och skulle just sänka sitt hjälmgaller då Radagast och Melobin  hejdade honom. "Ser ni inte att draken är skadad? Lämna den stackars besten ifred!" försökte Radagast övertala. Serego såg missbelåtet på honom och vrålade exalterat "Undan med dig ditt menlösa snedansikte" och trängde sig förbi med sådan kraft att både Melobin och Radagast ramlade omkull. Strax därefter hade han gett sina vapenbröder en vink varpå angreppet inleddes mot den morrande besten. Striden blev förödande. Efter att ha mottagit en eldkaskad vars syfte mer varit att skrämma än att döda så nådde männen fram och utdelade kraftfulla svärdssvingar mot draken, men till deras förskräckelse bet inte vapnen på ormens pansar. Istället ilsknade besten till och dränkte drakjägarna i ännu ett eldbad som den här gången trängde innanför rustningarna.  Under förvånade vrål av obeskrivlig smärta började männen fly från draken som nu ställt sig på bakbenen och slog ilsket med vingarna samtidigt som den spydde ur sig ännu en eldkaskad som lämnade de rykande resterna från drakjägarna i en förkolnad hög på grottgolvet.

Melobin och Radagast som under den patetiska striden funnit både skydd och ett stycke ömsat drakskinn bakom några lösa stenblock kikade nu fram. Radagast bestämde sig för att konfrontera draken. Med modiga steg tog han sig fram till besten där han åkallade Tigwalvans helande krafter varpå hans händer genast läkte drakens samtliga skador. Draken glodde förvånat på den lille animisten. "Ahhh! Den tappre trollkarlen har hittat hit. Mitt namn är Nemisyx och jag har något att säga dig". "Men du skall ge dig av!" morrade han hotfullt åt Melobin som genast rusade ut från drakgrottan. "Det viskas för mig att din magi har skapat oreda i multiversums grå hallar. Retat upp den hämndlystna mångudinnan - det har du! Jag har hört henne viska om att döda det barn som du håller kärt. Men jag har något att föreslå dig. En uråldrig varelse som mig själv skulle kunna hejda barnets öde, men för det så kräver jag något i utbyte..." Draken smackade ljudligt befallde: "Ge mig ett människooffer!".

Radagast stod förstummad. Låta lille Krilljon dö och svika hans far ännu en gång? Nej, det fanns inget alternativ, och hur ogärna han än ville acceptera drakens erbjudande så insåg han att han inte hade något annat val. Animisten tittade upp mot den väntande draken och nickade godkännande. "Jag återkommer snart med det du krävt" sade han och vände ut ur grottan. Snart återvände han med månprästen som Ulvric utan resultat hade försökt förhöra nere vid båtarna. Skräcken vidtog i prästens ansikte när han insåg vad som höll på att hända och på vägen ur grottan hörde Radagast de plågsamma vrålen från den snart konsumerade Luvena-dyrkaren. Precis innan grottöppningen snavade han till på något och fick syn på en kvarlämnad amulett som utstrålade stark magi. Nöjd plockade han upp talismanen och hängde den på sig innan han återvände till sina vänner. Efter att ha samlat sig igen, så insågs plötsligt att man inte längre hade någon hjälp från Serego och hans män för det planerade återbesöket på Luvenatemplet. Man enades ändå om att trots allt återvända för att ta tillbaka sina förlorade ägodelar.

I skydd av skymningsmörkret nådde man slutligen fram till tempelön. Ulvric hade med sin skarpsynthet lyckats navigera båten rätt och dessutom mött några jägare ur träskfolket under färden som kunde berätta att syntalden vid en magiakademi i träsket hade stor kunskap om skeckernas språk och kultur. Molte stannade med skeckerkvinnan i båten medan Radagast, Ulvric och Melobin smög genom ett skogsparti som ledde upp mot templets baksida. I mörkret kunde urskiljas sken från templets fönster och en kvinna som satt och ammade ett spädbarn alldeles bredvid bakdörren. Radagast och Melobin tvekade och började viska om hur de skulle lyckas ta sig in utan att skada kvinnan och barnet. Viskandet avbröts av Ulvrics avlossade båge som blixtsnabbt dödade kvinnan varpå den hämndlystne ynglingen även skyndade fram och tystade barnet. Radagast och Melobin såg med misstro på sin kallblodiga färdkamrat men smög sig ändå in genom den olåsta dörren vilken dolde en korridor med flera sidodörrar. Melobin öppnade försiktigt den högra dörren och kikade in i ett kök där två ynglingar låg och sov fridfullt. Isdruiden smög fram sin dolk och lät döden smyga sig på de sovande som snart låg stilla med avskurna halsar. Melobin smög tillbaka ut i korridoren och märkte att den motsatta dörren i korridoren var låst. Han dyrkade snabbt upp låset och såg ett sovrum där en man låg och sov. Med sin kniv lät han mannen gå samma öde till mötes som ynglingarna i köket och efter en hastig genomsökning av bänkar och skåp fann alla sina förlorade ägodelar. Melobin höll lyckligt upp amuletten Ezers huvud och tackade i tysthet Kmorda då det hördes en nyckel i låset utanför. Utan att tveka flydde de tre vännerna hals över huvud ut genom bakdörren och försvann innan tempelfolket hunnit inse vad som hänt. Snart var de tillbaka vid båten och rodde tyst ut i den skyddande dimman.

Efter att ha spenderat natten på båten rodde man nästa dag mot magiakademin som träskfolket tipsat om. Sent på eftermiddagen skymtades till sist en vassfri vik där en träskpråm låg förtöjd vid en brygga och en annan båt låg uppdragen på land. Ulvric skymtade ett stenhus mellan trädtopparna bakom skogen. På andra sidan möttes man av en gårdsplan där barn i olika åldrar lekte, skrattade och rusade runt stenhuset. När de fick syn på sällskapet kom de fram och samlades kring dem, hälsade livligt och pratade i munnen på varandra. I nästa stund dök en ung kvinna upp från en närliggande örtträdgård och ropade förmanande åt barnen: "Elever! Uppför er ordentligt!"

Melobin föll genast för kvinnans vackra gestalt och presenterade sig med ett varmt leende. Kvinnan log tillbaka och ursäktade sina elever, som hon menade tog hårt på krafterna. Hon presenterade sig därefter som Fatika da Balgumel, akademins syntald och läromästare.

Radagast förde fram skeckerkvinnan och förklarade att man behövde hjälp att tyda kvinnans språk varpå en främmande dialog utspelade sig mellan Fatika och skeckerkvinnan. Fatika förklarade därefter att kvinnan trodde att hon blivit kidnappad av måndyrkare då och skulle offras  vilket genast avfärdades av Radagast och snart hade kvinnan förstått situationen och lovade att visa vägen till skeckerfolkets by.

Radagast tackade Fatika, som erbjöd sällskapet sin gästfrihet med både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade. Några timmar senare satt man samlade i husets matsal kring ett bord av väldoftande maträtter och nygräddade bakverk. Fatika bjöd gästerna på vin och berättade att drycken hade sitt ursprung i hennes hemby Balgumel i det fjärran Nastrôl. Radagast sken upp och berättade om sina resor i trakten och om Hyphererpriorn Calafus i Faa som han besökt vid flera tillfällen. Fatika svarade med att berätta om sin akademi och hur man dels sökt sig till Sumbra för att få studera ostört men också för att eleverna skulle få chans att studera mareskunk och kråkbroms vars sinnesförmågor påminde till viss del om besvärjande. Hon tystnade tvärt och frågade oroligt "Ni har möjligtvis inte rest förbi ett högt torn i närheten?". När svaret blev att man varken sett eller hört talas om något torn såg kvinnan lättad ut men uppmanade ändå gästerna att för allt i världen inte ge sig dit. Hon berättade hur akademin tidigare huserat i tornet men att man tvingats fly då ilskna vättar angripit platsen. "Lova mig att ni låter den platsen vara!"

Middagen fortskred och Melobin som druckit flera glas vin blev allt mer attraherad av en vackra kvinnan. Hon själv såg ut att stormtrivas med uppmärksamheten men tackade ändå för sig och gick till sängs. Radagast hade undertiden börjat prata med en flicka som satt bredvid honom och som bar en vacker amulett med ett signum som hon stolt visade upp för animisten. "Det här är staden HOXOH, där min familj bor" sade hon glatt. "Har ni någon gång besökt HOXOH? Det är den vackraste staden i världen", tillade hon. Radagast nickade snällt och snart hade han berättat den spännande berättelsen om HOXOH, Eniaken och deras äventyrliga resa till Marjura. Nyfikna samlades snart fler barn runt honom och lyssnade fascinerat.

Samma natt bröt ett oväder ut. Melobin och Ulvric hjälptes åt att dra upp båtarna medan Radagast hade gått för att lägga sig. Han njöt av en mjuka sängen då han plötsligt kände hur något stack honom. Förvånat snodde han runt i sängen men fann varken spår av orsak eller något märke efter sticket.

Följande dag spenderade Melobin och Fatika med att promenera runt ön och se på omgivningen. Syntalden hade vänligt bett dem stanna kvar ytterligare en dag för att vila ut och Radagast gav som tack eleverna på skolan en undervisning i animisternas lära och berättade om ljusguden Tigwalvan. Dagen förflöt och efter ännu en välsmakande middag med tillhörande viner berättade Fatika om hur akademin ursprungligen varit trakoriska rikets befästning som anfölls av trupper från arvsfienden Ransard i "Slaget om Sumbra" för längesedan. Kombinationen av den svårintagliga borgen och träskmarken gjorde att angriparna med lätt rustning föll offer för borgens bågskyttar medan de tungt rustade gick under när de jagades på flykt ut i träsket.

Vid soluppgången kommande morgon samlades akademins elever och Fatika för att ta farväl av gästerna. Melobin fick en kyss och erbjudande om att återvända men till Fatikas besvikelse lovade han henne inget. Någon timme senare passerade man plötsligt det gamla tornet som reste sig ödsligt och vakande över omgivningen. Radagast kände med ens hur det vilade en olustig känsla över platsen som inte riktigt gick att sätta fingret på och han beordrade att man genast skulle fortsätta färden mot skeckernas boplats.

Samma kväll ropade skeckerkvinnan till och pekade framför sig mot en större ö. Båten roddes in i en liten vik och snart följde man en stig in bland träden. I en glänta brann en lägereld som omgavs av en större mängd hyddor där skecker åt, sjöng och spelade instrument. Allt tystnade när sällskapet dök upp och en man sprang fram och omfamnade skeckerkvinnan. Några andra män höjde sina spjut mot de övriga men talades snabbt tillrätta av skeckerkvinnan varpå byns hövding välkomnade dem knaggligt på deras modersmål och bjöd dem att sitta ner och äta. Han förklarade att den som hjälpte skecker i fara var skeckers vän och såg genast till att ordna fram en korg med den eftersökta örten åt den lycklige Radagast.

Nöjda med sin vistelse tog sällskapet farväl av skeckerfolket följande morgon och styrde årtagen mot Peatro Patrlba och berget Ranz som enligt skeckerstammen borde ligga många dagars återfärd söderut. I skymningen passerade man åter förbi det höga tornet just som vinden förde med sig barngråt från tornets inre. Radagast suckade men insåg att man inte kunde fortsätta innan man försäkrat sig om att ingen var i knipa och Ulvric kastade upp en änterhake i tornets bröstvärn då man inte fann någon ingång längs sidorna.

Efter att ha hävt sig upp med hjälp av repet stod Radagast, Ulvric och Melobin på taket där snyftningar tycktes komma en skorsten. Runt skorstenen gick en trappa ner till en bronsbeslagen dörr som Melobin snabbt dyrkade upp efter att ha undersökt den för eventuella fällor. En instängd och unken lukt slog emot vännerna och man kunde snabbt konstatera att ingen verkade ha varit här på mycket länge då spindelväv och damm låg tjockt i samtliga utrymmen. Bakom ett rum där golvet rasat in fann man ett litet bibliotek med förmultnade böcker och skriftrullar. Radagast hittade en uppslagen bok om föryngringsritualer med en diktstrof instucken mellan sidorna.

"På ålderns höst är livet på flykt"
"Ungdomen från oss våra gudar ryckt"
"Låt mig ej dö som alla de andra"
"När de multnar i myllan, jag ska fortsätta vandra"

Melobin fick panik och rusade i ångest ut i det angränsande rummet där han föll ner genom golvet. Isdruiden var säker på att här fanns en koppling till den obehaglige Shagul på Marjura och ville snarast fly fältet. Efter att ha lugnat sig så lyckades de övriga att få upp honom igen och man fortsatte utforska tornet. I ett matsalsrum fann man sönderslagna speglar och ett porträtt som tycktes nedrivet och kastat i ett hörn. Alla fick ytterligare en chock när de såg den gamla kvinnan på målningen som trots sin ålder var mycket lik Fatika. Melobin släppte målningen i golvet så att ramen sprack och där gick att uttyda att porträttet mycket riktigt föreställde Fatika da Balgumel.
Melobin var nu i upplösningstillstånd men lyckades ändå bli övertalade att fortsätta och snart fann man en trappa som ledde ner till tornets bottenplan där man fann både kök och sovsal. Ytterligare en trappa ledde ner mot en källarvåning där en korridor innehöll flera låsta dörrar. Bakom den första dörren fann man en fångcell där någon glömt kvar en docka. I nästa rum fanns ett pelarrum med rituella symboler nedklottrade på både golv och väggar. I mitten av rummet fanns en cirkel med utbrända ljus och på ett altare kunde man ana mörkröda fläckar. Vad hade Fatika egentligen sysslat med?

Man stängde dörren till ritualrummet bakom sig då man hörde en snyftning från den sista dörren. På insidan fanns en gammal smedja där den kyliga ugnen innehöll två säckar. Melobin hällde ut innehåller på golvet och fick ännu en chock. I den grå askan låg brända skelettdelar från flera barn och halssmycket från HOXOH.

Sorgsna och oförstående bestämde man sig för att trots allt inte ödsla mer tid i Sumbra och dystra nådde de många dagar senare fram till byn Ranz. Uppståndelsen över återkomsten var stor och Radagast hyllades under en ståtlig cermoni inne i orderns tempel  där han svors in av Peatro Patralba som Radagast da Ranz - orderns beskyddare. Man var just i färd med att lämna cermonin då Radagast för en sekund såg skymten av en figur, höljd i kåpa, som stod i dunklet bakom Peatro på ballustraden. Figuren försvann genast in i skuggorna på ett sätt som fick animisten att undra om det hela varit inbillning. Han kunde omöjligt skaka av sig händelsen och kände oro över hur figurens blick väckt en påminnelse om någon ur det förgångna som han inte längre kunde placera.